Inte bara skulle 18 landskap ta över social- och hälsovården, som utgör cirka hälften av kommunernas budget. De skulle dessutom svälja landskapsförbunden, stora delar av NTM-centralerna, räddningsväsendet, miljöhälsovården och kanske andra stadiets utbildning. Diskussion om att ge områdena beskattningsrätt har också förts.
Sina politiska beslutsfattare skulle landskapen få genom direkta val. Det innebär en betydande maktförskjutning från kommunerna uppåt och medför en ny kategori av proffspolitiker, en del av dem på heltid. Att statsministerpartiet centern så frenetiskt – med hot om regeringsupplösning – drivit på denna modell med lika många självstyrelseområden som nuvarande landskap visar att maktpolitiken varit en ledstjärna. Den här reformen innebär nämligen att Centerns långvariga dröm om landskapens Finland nu förverkligas – och det med råge. Att just Centern skulle bli den dominerande kraften i många av de nya mastodontorganisationerna är naturligtvis ingen slump.
Än så länge saknas ändå mängder av väsentlig fakta om innehållet i reformen. Också den grundlagsenliga granskningen återstår att göra. Visserligen säger regeringen att man låtit grundlagsexperter förhandsgranska förslaget inofficiellt, men likväl är det den officiella genomlysningen i riksdagens grundlagsutskott som är avgörande. Den kan göras först då propositionen i hela sin prakt ligger i riksdagen om cirka ett år. Härnäst är det dags för remissrunda på fältet.
Även om många frågetecken som kan påverkar slutvitsordet för reformen alltså återstår förtjänar regeringen en principiell eloge för att ha kommit såhär långt. Vore det lätt som en plätt att reformera vår länge ganska statiska social- och hälsovård hade tidigare regeringar kommit till skott redan för länge sedan. Den förra regeringen gjorde nog ett tappert försök, men den urbota slarviga beredningen gjorde att paketet stupade i grundlagsutskottet.
När reformer som denna genomförs är det givetvis viktigt att människan – kunden, patienten – är i centrum. Det betyder bland annat att också reformens sociala sida, inte bara hälsovården, måste lyftas fram. Den här reformen ökar vår rätt till valfrihet mellan offentliga, privata och tredje sektorns tjänster. Det är principiellt en bra sak som stärker patientens ställning, låt vara att vi också här ännu saknar kött på benen vad valfriheten egentligen innebär i praktiken. Tvärtemot vad som påståtts med ideologiska förtecken är valfriheten hur som helst inget hot mot varken kvaliteten i vården eller svenskans ställning. Snarare är det tvärtom.
Där tar också berömmet slut. För helt uppenbart är att förvaltningsreformen också kommer att innebära, om inte en sjukhusslakt, så i alla fall åderlåtning av närhetsprincipen då det gäller den offentliga social- och hälsovården. Om bara tolv sjukhus i landet framöver får tillhanda hålla fullskalig jour kan detta utgöra ett hot mot sjukhusen i Vasa, Ekenäs, Borgå, Karleby och Salo i deras nuvarande form. Vad betyder en nedgradering i praktiken med tanke på exempelvis förlossningarna? Det vet vi inte ännu.
Också här i vårt Åboland finns en del orosmoln. En märklig diskussion pågår om Åbolands sjukhus, denna kostnadseffektiva och kvalitativt högststående vårdproducent på Kaskisbacken i Åbo. Intressant nog ifrågasätts ÅS inte direkt på grund av förvaltningsreformen utan av andra, diffusa orsaker. Att det finns en ideologiskt driven klappjakt på sjukhuset, som har en välskött privat stiftelse i bakgrunden, kan man tyvärr inte utesluta.
SFP och andra som månar om god svensk vård i Åboland arbetar nu hårt för att Åbolands sjukhus inte ska uppslukas av ÅUCS utan få fortsätta och bygga ut på nuvarande plats. Stiftelsen Eschnerska frilasarettet är som känt beredd att sätta spaden i marken för nybygget på Kaskisbacken och detta med egna pengar, inte skattebetalarnas. Sjukvårdsdistriktet och framförallt de stora partierna i staden och distriktet måste nu inse medvärdet med att behålla Åbolands sjukhus i nuvarande form. Även Kårkullas verksamhetsförutsättningar bör tryggas, oavsett hur den nya social- och hälsovårdsstrukturen ser ut. Också då hela havet stormar måste man ha förstånd att bevara sådana svenska lösningar som fungerar. Minns detta: Det handlar inte om särlösningar för att trygga särrättigheter utan särlösningar för att trygga samma rättigheter, oavsett språk. Skillnaden är väsentlig.
