Jag bodde i Bryssel tre och ett halvt år och min hustru bor ännu kvar i staden tills mitten av januari. Händelserna där, liksom händelserna i Paris som bara ligger 1 timme och 22 minuter bort med tåg och som vi ofta besökte, känns därför mycket nära. Det är kusligt och det berör en in på skinnet.
Bryssel har redan länge varit en stad med uppskruvat säkerhetsläge. På vägen till mitt dåvarande jobb gick jag dagligen förbi en judisk synagoga. Utanför synagogan fanns i över ett års tid polis med skottsäkra västar och k-pistar, som en konsekvens av ett tidigare dåd mot judiska muséet i staden. I januari, efter attacken mot tidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris, avvärjde belgisk polis en terrorattack i Bryssel och bemannade sedan EU-institutionerna och ambassadernas ingångar med stormgevärsbeväpnade soldater. I helgen skruvades läget upp ytterligare då regeringen uppmanade Brysselborna att helt stanna hemma med ”Netflix under en filt och varm choklad”. Tunnelbanan stängdes. Konserter och idrottsevenemang ställdes in. Biografer och butiker slog fast. De ödsliga gatorna patrullerades av soldater.
Bryssel är inte bara Europas huvudstad, utan också en segregerad stad med enorma integrationsproblem. Medan vi bodde i de trygga sydöstra delarna av staden, så visste vi att man inte skulle besöka de nordvästra delarna – med områden man inte ens bör besöka dagtid. Där ligger kommunen Molenbeek, ökänd för sina stora sociala problem. Det är i den stadsdelen som dådet i Paris för tio dagar sedan sannolikt planerats.
Människor runt hela världen berördes starkt av attacken i Paris. Samma helg fick jag (och många andra politiker) ta emot e-post med reaktioner. Vissa tyckte att alla IS anhängare borde avrättas. Andra tyckte att Europas gränser nu behöver stängas helt. Justitieminister Jari Lindström gick ut och sa att man borde överväga dödsstraff åt terrorister.
Vid rädsla och oroliga tider är det naturligt att man söker enkla och resoluta svar – också på svåra och komplexa frågor. Men just därför är det viktigt att vi som samhälle håller huvudet kallt och ser till att vi inte själva överreagerar och radikaliseras.
Just den här saken diskuterade jag förra veckan med Frankrikes ambassadör i ett besök på landets ambassad i Helsingfors. Ambassadören konstaterade att någon hade kommenterat att Frankrike som kärnvapenmakt kunde ta hand om saken en gång för alla, så att vi i Europa kunde fortsätta leva lyckliga tillsammans. Men, sa han, vi kommer inte ifrån det faktum att de som utförde attackerna i Paris var människor födda i Frankrike, som fått fransk skola och utbildning – men som sedan har radikaliserats.
Händelserna i Paris kommer, och måste, få konsekvenser. IS måste bekämpas och hela världen, inklusive Ryssland, borde göra det tillsammans. Europas yttre gränser måste stärkas, underrättelsesamarbetet ökas och vapenlagar skärpas. Mer fokus måste också sättas på integration och att utanförskap förhindras.
Men, vi ska inte stänga Europas gränser. Vi ska inte ge avkall på demokrati, frihet och öppenhet. Vi ska inte radikaliseras. Populister kommer fortsätta rada upp problem – men utan att presentera några realistiska lösningar. Därför måste vi fortsätta tänka kritiskt med fakta och perspektiv, ha sans i debatten och inte glömma medmänskligheten – annars vinner terroristerna. Svåra problem har inga enkla lösningar.
