Jag har en kronisk sjukdom som diagnostiserades för över tjugo år sedan. Sjukdomen har hållit sig tämligen lugn under hela tvåtusentalet och jag har klarat mig i huvudsak med medicin och med årliga kontroller på centralsjukhuset i Vasa fram till i somras.

Jag har fått se att vår sjukvård fungerar ungefär lika som resten av samhället under juli månad. Det är svårt att få tag på rätt personer med rätt kunskap om sjukdomen, eftersom det är semestertider. Jag har fått se hur bra vårdkedjan kan fungera också när vården inte biter. Patienten, i detta fall jag själv, har lotsas vidare till allt högre specialistnivå för att slutligen landa på Mejlans Universitetssjukhus som i mitt fall står för landets bästa sakkunskap.

Jag har fått se hur fullbelagt det kan vara på våra stora sjukhus. När en patient lämnar rummet kommer nästa in. Jag har sett hur vårdarna, med ett för mig osannolikt tålamod, slitit med tidspress, med ett fysiskt och inte minst psykiskt tungt jobb där alla patienter inte är så samarbetsvilliga. Jag har mött läkare som förutom under sina ronder kommit och sett till sin patient under korta pauser i sin dejourering, trötta men hängivna. Min färska personlig, bild av vår sjukvård är naturligvis subjektiv men icke desto mindre är den också sanning. Vi har en mycket hög både medicinsk och etisk nivå i sjukvården i Finland.

Under min sjukdom har jag naturligvis följt Sote-reformens olika steg via media. Det har sagts många gånger tidigare men ofrånkomligt låg fokus i regeringskrisen och kampen om antalet självstyrelseområden, långt från verkstadsgolvet. Slutresultatet med 18 självstyrelseområden varav tre stycken ska ordna sina social- och hälsovårdstjänster tillsammans med något annat område, alltså totalt 15 områden och ytterligare tre av dessa som då inte får ha full dygnet runt jour framstår mycket mera som en politisk kompromiss än som pragmatism.

Efter att jag på ett av landets största sjukhus med akutmottagning legat över tolv timmar med över 39 graders feber i en korridor där det var en ständig ström av patienter och ambulanspersonal så verkar det inte riktigt genomtänkt att regeringen nu vill börja begränsa antalet akutmottagningar i den politiska kompromissens namn. Samtliga akutplatser var nämligen fullbelagda.

I mitt fall så kommer historien att fortsätta med ett omfattande kirurgiskt ingrepp inkommande vecka eftersom man kommit till vägs ände med medicinsk behandling. Det betyder sjukfrånvaro under resten av året. Jag räknar med att vara tillbaka på banan när riksdagen kör igång efter årsskiftet. Då med en ännu starkare övertygelse än tidigare om hur ofantligt värdefull vårt system med god vård för alla är.