Det är viktigt att alla människor kan lita på vårt sociala skyddsnät, att det finns ett system som hjälper en när man blir sjuk, arbetslös eller då något annat oväntat sker i ens liv. Alla människor har rätt att känna en grundtrygghet i vardagen. Den samma tryggheten ska också gälla de äldre i vårt samhälle. Speciellt i ekonomiskt svåra tider är det ännu viktigare.

Regeringens linje då det gäller behandlingen av pensionärerna främjar inte en känsla av trygghet, snarare tvärtom. Hur väl vi tar hand om våra äldre är ett mått på ett samhälles utvecklingsnivå och humanitet.

Det finns omkring 1,5 miljoner pensionärer i vårt land. Det är en stor och i många avseenden aktiv grupp i samhället. Man har räknat att 180 000 av dessa har mycket små pensioner och är beroende av bostadsbidrag för att klara av sina dagliga utgifter.
Regeringens riktlinje är att ingen ska förlora mer än 60 euro i månaden. För en småinkomsttagare anser jag att det är för mycket. Enligt uppgift innebär nedskärningen att ytterligare ca 27.000 personer förpassas till en levandsnivå under den sk. fattigdomsgränsen.

Ingen ska behöva gå omkring och vara rädd för att den inte har råd att köpa den medicin den behöver – vi vet alla att först då blir följderna verkligt dyra för samhället om inte människor har råd att sköta om sin grundläggande hälsa.

Ingen ska heller behöva vara orolig för sitt boende till följd av att staten skär ned på pensionärernas bostadsbidrag. Därför kommer jag och Svenska riksdagsgruppen i vår alternativa budget som presenteras i november att kräva att pensionärernas bostadsbidrag hålls intakt och att anslaget ökas med 65 miljoner euro.

Regeringen är ändå på rätt väg då det gäller att skapa ett enhetligt bostadsbidragssystem, men nu har man valt en alltför hård och amper metod. Samtidigt som man övergår till ett enhetligt system för alla, borde man på allvar hitta lösningar för att skapa ett gemensamt självrisktak för mediciner, vårdkostnader och resekostnader. Så kunde man undvika att de med de lägsta pensionerna och stort vårdbehov drabbas hårt.

I det här sammanhanget har vi orsak att snegla på Sverige, och jobba fram en egen modell som passar oss i Finland då det gäller ett enhetligt självrikstak.

Före valet bedyrade såväl Centern som Sannfinländarna att de inte accepterar åtgärder som försämrar de svagas ställning.  Nu har dessa regeringspartier gett avkall också på denna punkt. De sociala samvetet har lyst med sin frånvaro. Jag är mycket medveten om att vi är tvungna att hitta sparåtgärder, och samtidigt åtgärder som skapar tillväxt, men i slutändan handlar det om politiska prioriteringar. Därför krävde också jag och Svenska riksdagsgruppen att regeringen skulle ta tillbaka sitt beslut att skära ned pensionärernas bostadsbidrag i debatten i onsdags.

Tyvärr är det också så att bland dem som drabbas av nedskärningen finns inte bara äldre människor, utan också unga som beviljats invalidpension. Så problematiken är bredare än vad man kunde tro.

I en rättsstat som Finland bör det allmänna se till, att också de som inte själva kan tala för sig själv, får sin röst hörd.