I Fänrik Ståhl skriver Johan Ludvig Runeberg att vårt land är fattigt, skall så förbli för den som guld begär. På denna punkt träffade han dock inte riktigt rätt. Vårt land har lyckats jobba sig upp till en välfärd som inte på något sätt är alla förunnat i denna värld. Vi har idag en av världens bästa skolor, vi har en välutbildad befolkning och vi har en lång medellivslängd. Ändå hostar motorn just nu på vårt goda fäderneland ordentligt.
Vi har under de senaste åren haft en svag tillväxt i ekonomin och vi har tvingas öka vår skuldbörda. Vårt största problem ligger i att höja sysselsättningen och skapa förutsättningar för fler arbetsplatser att födas. Samhällsekonomins grundlagar är lätta att förstå. Ju fler som jobbar, dess mer skatteintäkter, dess färre som behöver utkomststöd och dess bättre förutsättningar för att utveckla välfärdsstaten.
Det är med kunskap och kunnande som Finland byggt sin framgång. Därför är det också oerhört svårt att förstå varför regeringen väljer att skära så drastiskt som den gör i utbildningen på alla stadier, med början från småbarnsfostran till universiteten. Det är inte genom att spara på barnen som vi vänder landets ekonomi på rätt köl. Tvärtom är det genom att satsa på en fortstatt jämlik skola med lika möjligheter för alla, och med fortsatt satsning på forskning och innovationer som vi kan jobba oss upp ur lågkonjunkturen. Våra barn och unga behöver framtidstro. De behöver få känna att de är behövda, att de kommer att kunna göra nytta för sitt land och att vi vill satsa på att de skall få de bästa förutsättningarna. De sparförslag som regeringen nu vill genomdriva, riskerar leda till större ojämlikhet och en smalare kunskapsbas på sikt. Med sina nedskärningar i utbildningen sågar regeringen den gren som föder oss. Det är inte ansvarsfull politik.
För att vi ska få fler arbetsplatser, måste vi också fortsätta att förbättra företagens verksamhetsförutsättningar. Till denna del innehåller regeringens budget också bra saker. Men det är ändå på sin plats att påpeka, att det framförallt för vårt exportinriktade näringsliv är A och O med fungerande infrastruktur, i form av vägar, järnväg, hamnar och flygfält. Därför behöver regeringen i sin kommunikations- och trafikpolitik också i högsta grad beakta, var i landet det finns exportinriktade regioner, som med sina företag kan bidra till att stärka tillväxten i landet. Just nu vet vi att Nyland och Österbotten samt Mellersta Österbotten och Åland är de områden i landet som har mest export i förhållande till BNP per invånare. Riksväg 8 som är Österbottens livsnerv borde nu också få stå i tur då det gäller förbättringen av basvägnätet.
Vad gäller arbetsmarknadspaketet, blev det betydligt bättre då regeringen förstod att avstå från sänkningen av övertids- samt söndagsersättningarna. Sättet att bereda paketet har ändå inte övertygat. Det bästa vore att arbetsmarknadsparterna ännu kunde enas om ett gemensamt förslag. Låt oss hoppas på det bästa.
