Det här är en viktig ledstjärna för mig i mitt arbete. Den ekonomiska situationen i vårt land är alarmerande. Vår statsskuld har fördubblats sedan 2008 och samtidigt är antalet finländare som jobbar 200 000 färre jämfört med sju år tillbaka. Vår skuldsättning ökar just nu mera än exempelvis Greklands och Finland är det enda EU-landet vars ekonomi inte växte under det andra kvartalet i år. Den här trenden är ohållbar och som känt har man redan i flera år försökt vända kurs för skutan Finland. Förra regeringen lyckades också halvera underskottet men fortsättningsvis behövs aktiva tag för att få balans i statsbudgeten som även nästa år förväntas vara mer än fem miljarder på minus.
Då realiteterna är så pass krassa är det förståeligt att den nya regeringen gått in för nedskärningar nästa år. Den stora frågan är dock var man sparar. Regeringen har beslutat att utbildningen är det område där man vill skära mest. Också bland annat biståndet, tågtrafiken, ungdomsarbete och arbetsrehabiliteringen berörs ordentligt. Enligt mig är regeringens val av sparobjekt inte till alla delar genomtänkta. Att köra ner ungdomsgarantin då arbetslösheten bland unga är rekordhög är kortsiktigt och att lämna många västnylänningar utan tågförbindelse är galet för att nämna några exempel.
De planerade nedskärningarna inom utbildningen är ett stort misstag. Utbildningen är Finlands främsta trumfkort. Det här säger också Sipiläs regering i sitt program. Det här är dock bara tomma ord i ljuset av de massiva nedskärningarna i allt från grundskola till forskning och innovation. På 1990-talet, då vi senast hade stora ekonomiska problem och staten sparade rejält, valde man att samtidigt satsa på kunnande. Det här var klokt. Nu gör man det motsatta. Inbesparingar kunde hellre exempelvis göras i företagsstöden eller genom att lägga om förvaltningen enligt modellen som tillämpades för försvarsmaktsreformen. Under valperioden borde man också avhålla sig från att påbörja nya dyra trafikprojekt.
Målet bör vara att Finland även framöver ska ha en utbildning i världsklass. Nu leder nästa års statsbudget till att exempelvis Helsingfors universitet har samarbetsförhandlingar som berör 1200 personer medan innovationssatsningarna minskar med flera hundra miljoner. Det här bådar inte gott. Vi ska hoppas att regeringen tänker om i den här frågan. Spara bör man i dessa tider. Dessa inbesparingar bör dock göras så att vi bibehåller förutsättningarna att vara ett framgångsrikt kunskapssamhälle också i framtiden.
Carl Haglund
