Det finns hopp

29.09.2015 kl. 10:15
Den unga mannen tittar ut genom tältöppningen och hälsar artigt, på finska. Tältet, ett av totalt fyra, står på gården strax utanför Röda Korsets flyktingförläggning i Pansio, Åbo. Mannen kommer närmare och ser glad ut. Ögonen är gröna och riktigt glittrande.

Hur kan man se så glad ut när man flytt från Bagdad, rest dag och natt för att via Torneå och Haparanda hamna i Åbo? Hur kan ögonen glittra så när man varit förföljd av polis, som försökt tvångsvärva en till paramilitära styrkor och som sedan börjat förfölja och dödshota när man tackat nej?

Kanske just därför. Mannen säger att han nu känner sig utvilad, tacksam och trygg. Tacksam för att han fått komma till Finland, ett land där han vill stanna, säger han. Och trygg eftersom detta med polisen fått en ny innebörd för honom. ”När jag ser en finländsk polisuniform” säger han, ”fylls jag av lugn”. Förr när han såg en irakisk polisuniform i Bagdad ville han bara försvinna, fly. Fly för sitt liv. Till slut gjorde han det, på uppmaning av sina sjuka föräldrar, som inte hade samma valmöjlighet. Fly du, sade de. Du som är ung och stark.

Och nu står han här sedan en vecka tillbaka, i tältöppningen i Pansio. Onekligen ung och stark i sin träningsoverall. Och dessutom utbildad, vilket han självmant berättar. Utbildad till dataprogrammerare, ett jobb han förstått att uppskattas också i kommunikationssamhället Finland. Så nu vill han lära sig vårt språk och sedan komma in i vårt samhälle, jobba med det han gillar att jobba med och göra rätt för sig.

Han, ska vi kalla honom Mohammed, är en av tusentals, snart tiotalstusen människor som i dessa tider kommer till Finland. Åtminstone denne man skulle gärna ha stannat kvar i Bagdad med sin familj, mamma, pappa, lillebror, om bara chansen funnits. Han hade knappast kommit frivilligt till detta märkliga land med ett märkligt klimat och märkliga seder om inte alternativlösheten varit hans enda alternativ.

Nu är han här. Och det är vår plikt att se till att hans människovärde, hans liv, respekteras. Att han känner sig välkommen.
För Mohammed och hans gelikar har faktiskt kommit till ett land, som för inte så särskilt länge sedan själv befann sig mitt i brinnande krig. Ett land, som mitt i brinnande krig för bara drygt 70 år sedan skickade 70 000 barn till Sverige, undan krigets fasor. Krigsbarn, kallades de. Och hur glada var vi inte då de togs emot med öppna armar i Sverige som de flyktingar de de facto var.

Mohammed och hans gelikar har också kommit till ett land, som i början av 1900-talet och på nytt i början på 1970-talet upplevde en massig utflyttning – bortom Atlanten och sedan Sverige. Hundratusentals människor, som bytte hemland i hopp om vad då? Såklart i hopp om bättre utkomst, en högre levnadsstandard, ett bättre liv.

Vi har inte fördömt dem för detta. Våra utvandrare var andras invandrare. Visserligen införde vi på trepartsbasis en semesterpremie, som skulle sporra dem att inte emigrera då semestern var slut. I dag är det allför få finländare som inleder semester och avslutar den. Vår arbetskraft krymper varje dag. Varifrån ska vi få alla dessa nya händer, hjärnor och muskler som vårt land behöver?

Frågan, retroaktivt ställd vid tältöppningen i Pansio, innehåller en del av svaret.
Ändå har Mohammed och hans gelikar kommit till ett land, där det i vissa kretsar råder närmast monumental historielöshet. Ett land, som låtit folk emigrera och skickat krigsbarn och de facto alltid varit mångkulturellt – och idag har mångkulturen att tacka för många av sina framgångar i näringslivet, kulturen, idrotten. Ta bara det blåvita fotbollslandslagets eller korgbollslandslagets laguppställningar. Vad vore dessa lag utan sina virtuoser med utländskt påbrå?

Trots detta ställer sig pöbeln vid gränsen i Torneå med skyltar och felstavade banderolltexter man inte trodde att den mänskliga fantasin är kapabel till att formulera. Trots detta beskjuts bussar med flyktingar på väg till flyktingförläggningen i Hennala, Lahtis med fyrverkeripjäser. Som om inte dessa utmattade människor skulle ha sett tillräckligt av raketeld i sitt liv! Trots detta kastar någon en brandbomb mot nödinkvarteringen i Kouvola. Trots detta utsattes den tilltänkta flyktingförläggningen i Runosbacken förra helgen för en attack. Trots detta fylls webbens virtuella kloaker – de anonyma diskussionsforumen – av texter, som för tankarna till 1930-talets Nazityskland.

Men: Mohammed och hans gelikar har ändå kommit till ett norrfånget land, som trots dessa vidriga fenomen håller på att mogna. Mohammeds historia, ja alla dessa enskilda berättelser, ger flyktingkrisen ansikten. Den blir konkret. Krisen ställer oss inför vår egen historiespäkta spegelbild av nationella ödesår. Nu är det vår tur att hjälpa. Och det gör vi. Insamlingar av pengar, kläder och leksaker överträffar förväntningarna. Händerna går som på skovelhjul på damerna, som sorterar alla säckar med donerade förnödenheter i Pansio.
Hellre så än tvärtom.

Var Mohammed är just nu vet jag inte. Kanske i Letala, kanske i Harjavalta för att invänta våra myndigheters beslut. Men jag vet att han känner sig trygg, glad och välkommen. Och jag känner mig stolt över att han känner sig så. Det finns hopp för denna nation, dess självförtroende och självbild. Liksom det äntligen finns hopp för Mohammed.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00

Redogörelsen om detaljhandelns struktur och utveckling

Det är rätt vanligt att folk idag beklagar sig över både internationaliseringen och globaliseringen. Ofta framställs dessa som nya och obehagliga fenomen för Finland. Jag frågar mig om man då har glömt sitt eget lands historia och bakgrund, sade Roger Jansson i sitt gruppanförande.
26.04.2006 kl. 00:00

Regeringens budgetramar 2007-2011

Rapporteringen och slutsatserna från regeringens budgetramförhandlingar varierar beroende vem man lyssnar på. Dels har det talat om regeringskris och avgångar, dels om konstruktiva diskussioner. Kontentan är ändå den, att regeringen kom överens om att ge fortsatt stöd till lantbruk och landsbygd också efter att EU-stöden skärs ned. Exakta eurobelopp kan givetvis inte slås fast förrän förhandlingarna med EU avslu-tats. Det är inget nytt i det. Så har vi agerat redan i tolv år.
28.03.2006 kl. 00:00

Regeringens redogörelse om arbetskraftens fria rörlighet inom EU

Jag vill tacka regeringen för en bra redogörelse, men framför allt - en klok slutsats. Det är bra att regeringen driver en fördomsfri och klar politik. Mycket av de hot och risker som framförts i debatten om arbetskraftens rörlighet har handlat mera om skrämselpropaganda än om sakliga argument.
14.03.2006 kl. 00:00

Gruppanförande i interpellationsdebatten om kommunservicen.

"Det är framför allt dags för kommuninvånaren att begära svar av sin kommunledning; Lovar ni att vi klarar oss i trettio år till utan att göra något? Kan min kommun garantera att jag får modern service om tjugo år med dagens strukturer?", sade Eva Biaudet i sitt gruppanförande.
07.03.2006 kl. 00:00