På tisdagen fick vi höra att Kommunikationsministeriet tänker dra in tåget från och med mars nästa år. Det innebär att 6 procent av den så kallade köptrafik som staten köper av VR kommer att dras in. Kollektivtrafiken försämras då i Nyland, Finlands tillväxtcentrum, bara ett drygt år efter att ärendet avvärjdes senaste gång.

När man jämför trafikmängden mellan de stationer som läggs ner kan man konstatera att mängden resenärer per dag i till exempel Sjundeå är tre gånger fler än på den näst största nedläggningshotade stationen – och 265 gånger fler än på den minsta nedläggningshotade stationen. I detta sällskap klarar sig Sjundeå och Ingå väl, trots att de endast haft ett begränsat antal turer under morgon och kväll. Man kan inte undgå att dra slutsatsen att en Centerstyrd regionalpolitik har varit avgörande i den här frågan.

Infrastruktur måste bygga på långsiktighet. Om staten förpliktar kommunerna att till exempel bygga längs med järnvägarna är det statens uppgift att se till att den infrastruktur som kommuner – och människor – ombetts planera sin framtid enligt finns kvar. Om beslutet om Y-tåget inte omprövas kommer både Sjundeås och Ingås stationer stå oanvända från och med mars nästa år. Flera familjers val att slå sig ner i Västnyland kommer att stå i en helt annan dager än då valet gjordes. Vad säger regeringen åt sjuksköterskan från Ingå som är beroende av första morgontåget för att hinna på jobb till Helsingfors? Eller åt skoleleven från Sjundeå som börjat i specialgymnasium i huvudstaden? De är nu möjligtvis tvungna att byta jobb, eller skola.

Samtidigt är det klart att spårtrafiken måste ersättas med något annat kollektivt alternativ – för Ingås och Sjundeås del innebär det bussar, och för Kyrkslätts del antagligen fler tågturer i HRT:s regi. Detta innebär ökade utgifter för kommunerna. Slutsumman blir alltså att pengar helt enkelt flyttas från en ficka till en annan, samtidigt som servicen försämras och miljön blir lidande. Det är inte ett recept för långsiktig utveckling.

Det talas mycket om de höga bostadspriserna i huvudstadsregionen, och om hur det hämmar den ekonomiska utvecklingen. Ett sätt att ha råd att bo där – att ha råd att slå sig ner, arbeta och bilda familj – har varit att bosätta sig i kranskommunerna. Och dessa kranskommuner behöver sin kollektivtrafik.