Finansministeriets prognos för tillväxt skruvades igen ner. I budgetförslaget för 2016 fortsätter Finland låna 5 miljarder euro (hela budgeten 54,1 miljarder). Den totala statsskulden kommer i år passera 100 miljarder euro och per i lördags var skulden 17 976 euro per finländare. Sedan år 2011 är bytesbalansen, summan av import och export, negativ. Vi importerar alltså mer än vi exporterar. Senast det hände var år 1993, kort efter Sovjetunionens fall. Samtidigt är arbetslösheten fortsatt hög på cirka 10 %.
Det är lätt att hålla sig för skratt. Nästan alla ekonomiska indikatorer blinkar rött. Även om prognoserna nu pekar på att botten är nådd är det viktigt att komma ihåg att nästan alla prognoser den senaste tiden varit överoptimistiska. Att något måste göras är självklart. Annars kommer vi snart vara i Greklands sits.
Vi måste framförallt få finländarna tillbaka i arbete. Konkurrenskraften måste öka och exporten växa. För om vi inte vänder skutan kommer resultatet av effektiveringar och redan svåra inbesparingar i den offentliga sektorn att vara förgäves. Då kommer ännu tuffare åtgärder behövas eftersom det helt enkelt inte finns några alternativ. De ekonomiska prognoserna ser inte ljusare ut beroende på vilket parti som sitter i regeringen. Grekland visade också det. Just därför behövs nu samarbete - inte konflikt - och en bred uppslutning av alla för att lyfta landet ur krisen.
För att öka konkurrenskraften måste vi bl.a. göra ändringar på arbetsmarknaden. Den typ av reformer som Danmark, Sverige och Tyskland redan gjort. Det var beklagligt att en del av arbetsmarknadsparterna inte var redo att förhandla om ett samhällsfördrag. Det var också beklagligt att regeringen i veckan inte kunde sträcka ut handen till arbetsmarknadsparterna en gång till. Det är ytterst beklagligt om regeringen och arbetsmarknadsparterna nu slutar prata med varandra och vi får en generalstrejk inkommande fredag. Det är i ingens intresse. Nu behövs samarbete och dialog. Nu behövs is i hatten.
Det är aldrig lätt att bli av med något som man redan har. Men, när sådant behöver ske måste det ske rättvist av alla så att det individuella priset blir så litet som möjligt. Det får inte bli så att det är kvinnodominerande yrken som ska betala notan då samhället behöver anpassas. Alla ska hjälpas åt. Här måste därför lokala och branschvisa lösningar hittas så att konkurrenskraften höjs utan att vissa samhällsgruppers reallöner urholkas. För varken sjukvårdare eller kockar är överbetalda idag. Jag är mycket kritisk till att lönesänkningar skulle vara en samhällsekonomisk patentlösning för att öka konkurrenskraften eftersom det skulle ha negativa konsekvenser på den inhemska konsumtionen och riskera att kompetent personal flyttar utomlands. Spanien visade till exempel att det var andra produktivitetsökningar, inte lönesänkningar, som var vägen ut ur deras kris. Lokala avtal, enligt svensk modell, är i stället en nyckelfråga som jag tror mycket på. Regeringen har lovat återkomma till dem den 15 oktober.
Det är också viktigt att konstatera att det finns regioner och sektorer som det går bra eller mycket bra för. Åland är en sådan. Vi får inte bli stöddiga eller vila på lagrarna eftersom vi också behöver upprätthålla konkurrenskraften och göra effektiviseringar. Men, vi skulle inte på samma sätt ha behov av det för Finland så viktiga samhällsfördraget.
Vi har inte samma förändringstryck eftersom de offentliga finanserna är i balans (långt tack vare vårt goda sysselsättningsläge). Självstyrelsen ger oss också verktyg och möjligheter att hitta många egna lösningar, vilket är viktigt då vi och övriga Finland har ganska olika behov i den här frågan.
Framförallt får vi inte låta dysterheten och melankolin sprida sig till oss. Vi måste fortsätta se ljust på framtiden och fortsätta utveckla vårt samhälle enligt våra egna behov och förutsättningar. Då kan Åland också fortsätta fungera som ett av de goda exempel som kan fungera som ljus i tunneln för hela landet i dessa mörka tider.
Mats Löfström
Riksdagsledamot
