Det är fråga om ett tillfälligt arrangemang – i det närmaste en nödlösning – då Helsingfors stads faciliteter inte längre kan inhysa det stora antalet asylsökande som kommit till Finland under sommaren. I år har det hittills redan anlänt över 1000 fler asylsökande än under hela fjolåret.
Grundandet av mottagningscentralen har väckt frågor, och debatten i sociala medier har varit livlig. När något sker i näromgivningen väcker det diskussion – det är ett tecken på ett aktivt och engagerat samhälle. Men det är samtidigt en diskussion som måste utgå ifrån fakta och lösningar, den skall inte blåsa upp rädsla och oro.
Reaktionerna har varierat. Människor har engagerat sig genom att erbjuda hjälp, men det finns också en viss oro för vad mottagningscentret för med sig. Och oron är förståelig, för det är fråga om en stor omvälvning i en liten by. Evitskogs invånarantal steg över en natt med nästan 50%. Det är en utmaning för byn, men vi måste komma ihåg att det också är en utmaning för flyktingarna. De hade knappast Finland i tankarna när de var tvungna att fly sitt land. Men här är de nu, efter en resa som för många tagit över ett år. Här är de, i en miljö som är mycket olik den de är vana vid - ofta utan familj, släkt och vänner.
Hur de klarar sig här, hur de acklimatiserar sig i Finland ifall de får uppehållstillstånd, hänger naturligtvis till en stor del på dem själva men helt klart också på oss finländare. Vi har ett ansvar för hur integrationsprocessen går. Flyktingarna kommer hit till Finland med en vilja och ett hopp om att kunna börja ett nytt liv. Att få en chans att slå sig ner. Vårt ansvar är att se dem framför allt som medmänniskor, att glömma epiteten krig och flykting. Och att ta som utgångspunkt att vi inte bara ger, utan också får.
Varken Finland – eller Kyrkslätt – existerar i ett vakuum. Vi påverkas av de händelser som sker i vår omvärld. Vi nås av teknologiska genombrott, av världsekonomins fluktuationer, men också av kriser och krig. Miljontals människor kan inte leva i sina hem idag. De flesta stannar i sina hemländer eller söker skydd i närområdet. En liten del tar sig till Europa. Och en bråkdel hamnar i Finland. Men det att situationen eskalerat på många håll i världen reflekteras även hit.
Varje människa har rätt att söka asyl i ett annat land; det här är en rätt som bottnar i andra världskrigets händelser. Också vi finländare har varit tvungna att fly vårt land, för inte alltför många årtionden sedan. Vi kan inte bara visa medmänsklighet och respektera varandras rättigheter så länge det sker på någon annans bakgård. Det som sker utomlands syns nu i vår vardag. En man som för ett halvt år sedan klev in i en liten gummibåt i Medelhavet vill nu försöka börja ett nytt, tryggare liv här uppe. Vårt ansvar är att hjälpa efter bästa förmåga.
Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot (SFP)
Medlem av kommunstyrelsen i Kyrkslätt
