De andra länderna är Estland, Portugal, Österrike - och Finland. I Finlands riksdag är det stora utskottet som har i uppgift att behandla de här frågorna och där godkände vi en fullmakt redan innan Eurogruppens möte efter att vi hört finansminister Alexander Stubb.

Stämningen runt Stora utskottet var denna gång mycket annorlunda än senast. Efter att det tidigare i somras stormat mycket gällande Greklands stödpaket, så var stämning denna gång lugn och konstruktiv. Precis den pragmatism med realistiska bedömningar som brukar känneteckna finländsk EU-politik och som jag själv tror på. Man måste nämligen inse att ett land med fem miljoner invånare inte kan diktera villkoren för hela EU. Det finns ett begränsat rörelseutrymme för ett litet land och då måste vi alltid använda oss av det på ett konstruktivt och optimalt sätt för att vår röst ska höras.

Finland hade inte ens teoretiskt kunna stoppa räddningspaketet eftersom finansieringen den här gången kommer från den räddningsfond som byggdes upp genast efter finanskrisens utbrott. Den fonden är redan kapitaliserad, vilket betyder att inga nya pengar från Finlands statsbudget behöver betalas in. Fonden är också konstruerad på ett sätt att beslutsfattande inte kräver konsensus utan att varje land har inflytande i enlighet med hur mycket man betalat in. Finland har betalat in 1,79 % av kapitalet och äger därför 1,79 % av rösterna i fonden. Men det räcker med 85 % av rösterna för att aktivera fonden och utan Finland har de andra länderna tillsammans 98,21 %. Det skulle alltså ha varit ett slag i luften där Finland hade bränt av stora mängder förtroendekapital, men utan att kunna påverka slutresultatet, om man sagt nej.

Det här hade också Sannfinländarna nu förstått. Därför stöddes beslutet enhälligt av alla regeringspartier; Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet samt av oppositionens Gröna och SFP.

Att bevilja stödpaketet var rätt, eftersom det var det minst dåliga alternativet som fanns. Det kommer kräva stora politiska insatser av den grekiska regeringen för att uppfylla överenskommelsen. Pensionssystemet ska förändras, banksystemet moderniseras, skatteindrivningen effektiveras och ett överskott i statsfinanserna uppnås. Alltså samma medicin som den förra grekiska regeringen framgångsrikt höll på att ge. Den här medicinen är tuff och därför finns det ingen garanti för att det skulle fungera. Greklands historia av att genomföra reformer är inte direkt imponerande.

Men samtidigt hade det varit oansvarigt att inte ta chansen att ge en sista möjlighet för en nystart i Grekland. Om det lyckas och Grekland på samma sätt som Irland, Portugal och Spanien kan lyckas ta sig ur krisen skulle det vara en vinst för hela Europa eftersom det skulle öka den ekonomiska, politiska och säkerhetspolitiska stabiliteten i hela Europa. Det skulle också börja skapa jobb och tillväxt i Grekland. Det här gör det värt risken.

I torsdags, en dag efter att räddningspaketet godkänts, avgick Greklands statsminister Tsipras och utlöste nyval. Efter att i mina ögon ha drivit en totalt oansvarig politik hela vägen fram till stupet har Tsipras de senaste veckorna imponerat på mig då han lyckats lotsat reformer genom Greklands riksdag. Tsipras tippas vinna nyvalet samtidigt som pro-europeiska partier som konservativa Nea demokrati och liberala To Potami borde hålla ställningarna. Det gör att Grekland nu kunde få en stabilare regering som långsiktigt kan lotsa landet mot ljuset i tunneln. Trots att flera hinder återstår finns det en chans till ett lyckligt slut på det grekiska dramat.

Mats Löfström

Riksdagsledamot