I den statsvetenskapliga grundkursen ”statsvetenskapens grunder” minns jag att det i ett kapitel finns en term som kallas för ”chicken race”. Fenomenet baserar sig på då unga män i femtiotalets USA kör med full fart jämsides mot ett stup. Den som kastar sig ut ur bilen först är den som är ”chicken”. De senaste månadernas förhandlingar mellan Grekland och kreditorerna är ett bra exempel på ett politiskt chicken race som kunde vara taget direkt ur den statsvetenskapliga grundkursen.
Alexis Tsipras och Yanis Varoufakis har varit tuffa. De har satt en tegelsten på gaspedalen och kört mot stupet. De har varit 100 % säkra på att de internationella kreditorerna kommer kasta sig ur bilen först. De har varit övertygade om detta eftersom de har trott att priset för EU blir för högt om Grekland lämnar euron. De har inte enbart kalkylerat med det politiska priset. Att plocka ner en bit av EU:s viktigaste integrationsprojekt, euron, är något ingen europeisk statsminister vill göra. De har också kalkylerat med ett högt ekonomiskt pris. De har trott att om Grekland lämnar euron så ramlar eurozonen ihop som ett korthus. Därför har man trott att Eurozonen kommer göra vad som helst för att Grekland ska stanna. Men just här har Tsipras och Varoufakis gjort en gigantisk felbedömning och det börjar man inse först nu, några meter från stupet.
Grekland är nu mycket nära att lämna eurozonen, men har fått en sista chans att bestämma sig om man vill vara med eller inte. Att vi är redo att ge landet en sista chans, trots den grekiska regeringens uppträdande, visar att det inte finns brist på solidaritet från övriga eurozonen. Men att solidariteten är kopplad till löften om reformer för att landet ska kunna ta sig ur krisen på ett hållbart sätt är alldeles avgörande. Annars kan inget nytt lånepaket beviljas.
Igår morse fick vi ta del av Greklands nya förslag. Det visar att man nu tar i beaktande flera av de krav som man tidigare kategoriskt avfärdat och som det grekiska folket förkastat i en folkomröstning. Att man nu gör en u-sväng och går emot resultatet i folkomröstningen visar att Tsipras börjat inse att marken nedanför stupet kanske inte är så trevlig i alla fall. En Grexit skulle innebära att landets ekonomiska system kollapsar och socialt kaos utbryter. Det skulle vara en loose-loose situation för både Grekland och Europa. Euron och EU skulle klara det, även om priset skulle bli högt. Men det är ändå vanliga greker som skulle betala det högsta priset. Därför är det i allas intressen att man når en överenskommelse.
Igår eftermiddag sammanträdde vi i riksdagens stora utskott och hörde statsminister Juha Sipilä inför helgens möten. Stora utskottet har beredskap att sammanträda närsomhelst i helgen för att ge regeringen nödvändiga fullmakter att hantera situationen, oavsett utveckling.
Jag är redo att ge Grekland en sista chans. Priset för en Grexit skulle bli högt och riskerna är stora ekonomiskt, humanitärt, politiskt och säkerhetspolitiskt. Men om Tsipras låter tegelstenen ligga kvar på gaspedalen finns tyvärr inget mer vi kan göra. Om han däremot förmår det grekiska parlamentet att ta bort den finns en chans för en positiv uppgörelse i helgen. Men då behöver den grekiska regeringen också leverera på sina löften. Korruptionen och kleptokratin måste bekämpas på riktigt – inte bara i festtalen. Samtidigt måste skatteindrivningen bli effektivare, basen breddas, möjligheter till företagande underlättas och strukturella reformer genomföras. Då kommer Grekland ha en ljus framtid.
Misstron mot den grekiska regeringens förmåga att implementera politiken är dock stor. Det är därför nödvändigt att återbygga förtroendet och det är Tsipras som måste ta de första stegen. För efter den här chansen kommer inga fler. I så fall står vi lika hjälplösa som poliserna i filmen Thelma & Louise och ser bilen störta ut över stupet.
Mats Löfström
Riksdagsledamot
