Tsipras och grekiska regeringen gjorde en felbedömning gällande viljan av att ge Grekland (ännu) mer. Det gjorde att Tsipras gick ”all-in” i ett chicken race där han hela tiden skruvat upp retoriken. De senaste veckorna har Tsipras tävlat med sig själv om vem som kan ge de grövsta ankagelserna mot andra. Han kallade Internationella valutafonden för att vara kriminella och EU-kommissionen, som normalt brukar vara de mindre ländernas bästa vän, avfärdades som en institution som ville driva ”barbarisk åtstramningspolitik”.
Om man skäller ut sina vänner tillräckligt länge har man till sist inga vänner kvar. I den situationen befinner sig nu herr Tsipras.
Jag har hela tiden varit för att vi ska hjälpa det grekiska folket och försöka få Grekland ut ur krisen. Men sist och slutligen är det bara grekerna själva som styr över sitt öde. Solidaritet måste vara kopplat med ekonomiska reformer. Om Grekland inte vill göra reformer är jag inte redo att ge mer lån. För det finns helt enkelt inte några extra pengar i Finlands statsbudget.
Varför låter man inte bara grekerna lämna euron då? Anledningen till det är både politisk och ekonomisk, men framförallt politisk. Skulle Grekland ställa in betalningarna och lämna euron skulle de antagligen också behöva lämna EU. Det skulle vara en historisk utveckling. Det finns ingen statsminister i Europa som har önskat att EU ska förlora en medlem. EU har varit ett av världens mest framgångsrika fredsprojekt. I synnerhet nu i oroliga världspolitiska tider vill man att Europas länder håller ihop.
De ekonomiska anledningarna är inte heller obetydliga. Om Grekland ställer in betalningarna skulle det betyda stora kreditförluster för de länder som lånat ut pengar till Grekland, framförallt Tyskland och Frankrike, men också Finland. Om de grekiska bankerna går under finns dessutom ytterligare pengar fast i Europeiska Centralbankens balan då ECB lånat ut drygt 80 miljarder euro till grekiska bankerna som s.k. nödassistans.
Dessutom försvinner ju Grekland ingenstans även om de lämnar EU. Akropolis kommer fortfarande stå kvar och landet och det grekiska folket kommer att vara av stort behov av hjälp – oavsett EU-medlemskap. Man (och framförallt Grekland) ska inte underskatta utmaningarna att göra statskonkurs. Det är förknippat med stora risker om kaos och oroligheter.
Det finns därför ännu mycket att vinna på att nå en lösning. Framförallt skulle det vara viktigt för Grekland att bryta spiralen och att landet börjar utvecklas framåt igen. Men det kan bara Greklands regering se till och därför är jag tyvärr lite pessimistisk. Ända sedan Syriza kom till makten har regeringen mest lagt tid på att resa runt i Europa och försökt spela till sig en bättre och bättre deal. Dyrbar tid för reformer på hemmaplan har alltså spenderats på att utpressa övriga EU-länderna på mer pengar.
Det måste därför bli mindre snack, mer verkstad och bli slut på spelandet. Framförallt måste förtroendet återbyggas. Få europeiska politiker, inklusive mig själv, litar längre på den grekiska regeringen. Samtidigt finns stor grekisk misstro mot EU. Det är i allas intressen att vi arbetar för att misstron ska försvinna och förtroende återuppbyggas. Detta oberoende vilken väg Grekland väljer. Jag önskar Alexander Stubb och Juha Sipilä som företräder Finland i dagens förhandlingar lycka till.
Mats Löfström
Riksdagsledamot
