En regering som nöjer sig med att kvittera svenskans ställning med att utlova ryska istället för svenska vid östgränsen och jämställdheten med att ”kvinnor och män är jämställda” har blottat ett nytt slag av värdegrund i finländsk politik. Den oförstående inställningen till en könskonsekvensbedömning av programmet rimmar i och för sig bra med regeringens allmän taget gubbiga image.

Men visst finns det också mycket i regeringen Sipiläs program som är lätt att skriva under. Ett långvarigt regeringsparti med erkänd realpolitisk programmering kan omöjligen byta åsikt om sådant man själv drivit under decennier i statsrådsborgen – bara för att man nu är i opposition. Det gäller alltså för SFP att noga välja sina strider.

Regeringens syn på den stora bilden i ekonomin – säg verklighetsuppfattningen – är i mina ögon korrekt. En regering som i detta statsekonomiska läge inte föreslagit anpassningsåtgärder i miljardklassen hade definitivt varit i fel bransch. Principen att totalskattegraden inte får öka under valperioden är också rätt. Det är inte med ständigt höjda skatter man skapar ökad aktivitet och tillväxt. Det gör man med sådana åtgärder, som stöder arbete, flit, företagsamhet och risktagning. Också löftena om minskad byråkrati och reglering, ett nytt företagaravdrag och höjt hushållsavdrag motsvarar helt SFP:s målsättningar.

Diskussionen om regeringspolitikens sociala rättviseprofil har varit intressant. I riksdagen myntades från plenisalens vänstra bänkrader mantrat att de välbeställda i samhället inte alls deltar i spartalkot. Låt oss vara ärliga nu: Under förra valperioden infördes uttryckligen för de välbeställda höjda skatter, som förblir i kraft framöver: en ny skatteklass – ”solidaritetsskatten” – för höginkomsttagare, en ny prygelskatt på sex procentenheter för pensionärer med mer än 45 000 euro i pension, höjd kapitalinkomstskatt som därtill blev progressiv samt skärpt arvsskatt för speciellt stora arv.
För att visa exempel sänkte ministrarna sina arvoden med fem procent, vilket som väntat blev ett slag i luften. Ingen följde exemplet och medierna teg ihjäl symbolgesten. I den andra ändan av skatteskalorna höjdes avdragsrätten för småinkomsttagare, vilket också den nya regeringen tänker fortsätta med.

Det ovansagda är inget försvarstal för den förra eller nuvarande regeringen eller för de välbeställda. Men det kan inte heller vara så att redan vidtagna inkomstutjämnande åtgärder nu viftas bort såsom de aldrig hänt. Alla har deltagit i bestyret att få statsekonomin på rätt bog. Alla kommer att delta också framöver.

Det är ändå inte bara regering och riksdag som bär ansvaret. Blickarna riktas nu på regeringens förmåga att målmedvetet, men med gott spelöga, få arbetsmarknadsorganisationerna med i båten. Det är som känt inte världens enklaste projekt då hela vänstern sitter i opposition och spelar under täcket med facket.

Jag hoppas verkligen att Sipiläregeringen går iland med samhällsfördraget. Historien är dock inte särskilt uppmuntrande. I en liknande situation år 1991 försökte Esko Ahos borgerliga regering med hjälp av förra långvariga SDP-statsministern Kalevi Sorsa få till stånd ett samhällsfördrag. Det blev ett fiasko för både Aho och speciellt Sorsa då facket inte var redo att avstå uppnådda fördelar. Därefter föll landets ekonomi som en sten. Detta får inte upprepas. Gårdagens besked från arbetsmarknadsbordet att åtminstone en måttlig löneuppgörelse skulle ha medvind var dock uppmuntrande. Måtte denna nyhet jämna vägen för en positiv fortsättning nu.

Ett samhällsfördrag skulle nämligen dessutom annulera nedskärningspakets andra fas på 1,5 miljarder i bland annat barnbidragen, studiestödet, lantbruksstödet, indexjusteringarna och i avdragsrätten för bostadslåneräntor – ett paket som regeringen annars hotar verkställs.

Alltså: Bollen är nu långt hos de utomparlamentariska arbetsmarknadsparterna – både på löntagarsidan och på arbetsgivarsidan. Har vi lärt oss något på 25 år? Det är upp till bevis nu.