Det blev till sist 14 ministrar i regeringen. Tre färre än senast. För egen del tyckte jag att man kunde ha behållit antalet ministrar, något jag också framförde. Uppdraget som minister är tungt och arbetsdrygt, i synnerhet i tuffa tider som nu. Då är det viktigt att det finns personer som kan dela på bördan. Nu fick vi också lite annorlunda ministerhelheter än tidigare. Kimmo Tiilikainen blir ex. både miljöminister och jord- och skogsbruksminister.
För Ålands del är justitieministern av stor vikt och nya ministern Jari Lindström kommer dela sin tid mellan Justitieministeriet och Arbets- och näringsministeriet eftersom han blir både arbetsminister och justitieminister. Det är inte en optimal lösning eftersom justitieministeriet skulle behöva en minister som kan jobba där på heltid. Huvudsaken är ändå att Justitieministeriet finns kvar. Förra veckan diskuterades nämligen om man skulle slå ihop justitieministeriet med inrikesministeriet, något som inte blev av. Det är bra.
Jari Lindström är Sannfinländare och tidigare pappersarbetare från bruksorten Kuusankoski. Även om min värdegrund är långt ifrån Sannfinländarnas partiprogram måste vi ge honom en chans. Vi får inte döma ut honom på förhand bara för att han är Sannfinländare. Vi ska inte ha fördomar och stereotyper mot andra eftersom vi inte vill att andra ska ha fördomar mot Åland. Lindström måste därför få en chans att visa vad han går för. Men vi ska så klart bedöma hans arbete med samma måttstock som hans företrädare och hans kollegor. Så blir det både ärligt och rättvist. Min dörr står öppen för ett bra samarbete med honom.
Det mest oväntade i regeringsbildningen var att Soini fick utrikesministerposten. På så vis behöver han inte vara med och bära lika stort ansvar för regeringens ekonomiska politik som inte kommer bli rolig. Det kommer att bli stora nedskärningar eftersom staten levt över sina egna tillgångar för länge. Skuldspiralen måste brytas eftersom Finlands offentliga finanser nu är på samma väg som Grekland redan vandrat. Det är ingen bra väg. Nu porträtteras en bild av vänsteroppositionen att nya regeringen är en typisk högerregering som skär hårt i välfärden. Det är inte rättvist att ge den bilden om man inte själva presenterar egna lösningar på hur man får ekonomin i balans. Ingen vill göra sådana nedskärningar som nu kommer göras.
Nedskärningarna drabbar nästan uteslutande områden där Åland har självstyrelse och de påverkar därför inte oss direkt. Själv är jag ändå oroad över att nedskärningarna drabbar skolan och utbildningen i Finland. Grundskolan har varit Finlands genom tiderna bästa innovation och jag tycker att man borde låta nedskärningarna drabba oss vuxna ännu hårdare för att skona barnen och ungdomarna från nedskärningarna. För de är vår framtid.
Viktigt blir att få fart på ekonomin och tillväxten igen. Här kommer Ålandsbekanta Olli Rehn få ett viktigt uppdrag som Näringsminister. Samma ministerium sköter vindkraftsstödet. Det känns bra med Olli där. Nya Ålandsministern Anne Berner kommer också sköta sjöfartsfrågorna som trafikminister. Anne är familjeföretagare och vet vad som behöver göras för småföretagarna. Det är bra. Då jag messade med henne på torsdag kväll för att gratulera upplyste jag henne om att Åland har nästan ett företag per tio invånare. Vi har mycket kunskap att bidra med från åländsk sida.
Att jag röstade för regeringen Juha Sipilä var sist och slutligen ett enkelt beslut. Juha Sipilä har hittills hållit allt han har lovat mig. Då jag träffade honom en lördag eftermiddag efter att det blivit klart att SFP hamnar i opposition bad jag om två första saker. Att Ålands landskapsregering skulle bjudas in till regeringsförhandlingarna och att självstyrelsereformen ska nämnas i regeringsprogrammet. Båda löftena infriades. Jag lovade Juha Sipilä ett gott samarbete och genom att rösta för honom som statsminister höll jag mitt första löfte till honom. Härifrån framåt.
