Många viktiga lagstiftningsprojekt har genomförts och landet har fått sin första Nationalspråksstrategi genom tiderna. Sammanlagt hann jag under 4 år avge 130 regeringspropositioner, svara på ca 300 skriftliga spörsmål av riksdagsledamöterna, svara på tusentals medborgarkontakter med hjälp av mina medarbetare och representera Finland på ett stort antal EU-ministerrådsmöten, Nordiska ministerrådsmöten och övriga internationella tillställningar.
I torsdagskväll skrev jag tackbrev till alla mina kolleger i EU och i Norden. Under en såhär lång tid hinner man knyta många viktiga kontakter för landet och därtill få en hel del nya vänner. För Finland som ett litet land är det mycket viktigt att kunna vara synligt representerat på den internationella arenan, och jag har med glädje talat varmt för rättsstatsprincipen, för tolerans , för respekten för mänskliga rättigheter, för förbättrande av kvinnors och flickors ställning ute i världen, för att det behövs krafttag mot korruptionen och att alla mänskor i världen har rätt till sitt eget liv och rätt att bestämma över sin egen kropp.
Jag har fått berätta om mitt hemland och min hemtrakt, om det företagsamma och trygga, utåtriktade Österbotten. Att vi välkomnar nya investeringar till vårt land, att det finska folket är känt för att vara ett folk man kan lita på. För evigt kommer jag att minnas diskussionen med min kinesiska kollega, då jag berättade för henne att våld mot kvinnor är ett rätt stort problem i mitt hemland och försiktigt frågade hur det ligger till i Kina. Långt senare under kvällen återkom hon till min fråga, och viskade att det nog också är ett problem där, men att situationen blivit avsevärt mycket bättre efter 1948!
Som justitieminister hade jag också ansvar för språklagstiftningen, demokratifrämjande och samefrågorna. Också ålandsministerposten hörde till min portfölj.
Nu har då regeringen Sipilä utsetts, och man valde att samma person skall fungera såväl som justitie- som arbetsminister. En lösning som för mig förefaller helt obegriplig. Tidigare arbetsminister Lauri Ihalainen och jag hade vardera fullt upp att hinna sköta våra respektive ministerposter. Substansmässigt finns inte många gemensamma nämnare mellan dessa bägge ministerier. När den viktigaste frågan i landet just nu handlar om ekonomin och hur vi kan höja sysselsättningen, säger det sig själv att enbart uppdraget som arbetsminister kräver sin egen minister. Inom rättsvården finns också stora utmaningar, speciellt gällande ekonomin. Antalet tingsrätter är under lupp, antalet fängelser borde minskas och satsningar som förkortar rättegångstiderna borde fås i mål. Men för statsminister Sipilä har det varit något av ett självändamål att minska antalet ministrar.
Men nu vänder vi blad och jag ser fram emot att leda Svenska riksdagsgruppen. Inkommande vecka börjar vi på allvar med riksdagsarbetet. På tisdag debatteras regeringsprogrammet. Det kommer inte att bli svårt att föra en konstruktiv oppositionspolitik. Det visar redan de första besluten som regeringen Sipilä fattat.
