Smolna är litet och intimt vilket gör att inga stora delegationer ryms in. Det här gör att förhandlingsteamen och stödfunktionerna är mycket mindre än tidigare och inga intressegrupper varit med hittills. Vad har det för praktisk betydelse?
Regeringssonderaren Juha Sipilä har önskat att man ska lyckas förhandla snabbt och ha en regering på plats redan den 29 maj. I stället för ett detaljerat program kommer det vara mer övergripande. Att då ha ett ganska litet förhandlingsteam gör att arbetet går snabbare, att oklarheter kan överkommas snabbt och att få detaljer läcker ut från förhandlingarna förutom från de officiella presskonferenserna. Men myntet har så klart alltid två sidor. Då färre personer är med är det också färre som har insyn. Många riksdagsledamöter, också i de riksdagsgrupper som ingår i basen, har nu inte insyn i själva förhandlingarna samtidigt som de små staberna kring förhandlingsteamen gör det svårt för intresseorganisationer att nå in med synpunkter. Här finns därför en risk att viktiga perspektiv blir ohörda. Det finns alltså både fördelar och nackdelar med upplägget.
Hittills har regeringsförhandlingarna mest fokuserat på EU-politiken, utrikes- och säkerhetspolitiken samt migrationspolitiken. De här skrivningarna är nu så gott som klara. Det står nu bl.a. klart att nivån på biståndet föreslås skäras ned, antalet kvotflyktingar hålls på samma nivå som tidigare men att en utredning görs om invandringens kostnader. EU-politiken samt utrikes- och säkerhetspolitiken föreslås att till stora delar ligga fast, om än med litet annat ordval.
Kommentarerna har inte låtit vänta på sig och om skrivningarna som är på bordet är bra eller dåliga står i betraktarens ögon att bedöma. Vissa hade trott att Sannfinländarnas avtryck skulle bli ännu större och kan nu inledningsvis dra en lättnadens suck över att bl.a. flyktingkvoten inte skärs ned. Samtidigt är det förståeligt att andra är förskräckta över att biståndet skärs ned och att skrivningen om invandringskostnadsbedömningen har en bisats som säger att debatten inte ska vara rasistisk, vilket på ett kusligt sätt utgår ifrån att debatten kommer bli rå och kall. Det skrämmer mig.
Samtidigt är man naiv om man trott att Sannfinländarnas politik inte skulle synas i skrivningarna. För egen del är jag besviken att man skär ner i biståndet. Då Finland i en europeisk jämförelse tar väldigt få flyktingar är det ett minimikrav att vi åtminstone hjälper på plats. Solidaritet får inte vara en konjunkturfråga och som ett nordiskt välfärdssamhälle måste vi alltid ha råd att också hjälpa andra, trots att det ekonomiska läget är besvärligt.
Nu fortsätter regeringsförhandlingarna framförallt om ekonomin. Finland prickades i veckan av EU-kommissionen. Det var inte oväntat. Det var många som i valrörelsen sa att så kommer att ske. Det är ingen dramatik i det och Juha Sipilä svarar här på samma sätt som jag själv resonerar. Vi vet hur dåligt skick den finländska ekonomin är i. Läget är allvarligt men inte akut. Vi har tid att göra anpassningarna och vi klarar av att göra dem själva om vi nu visar handlingskraft, vilket jag tror och hoppas vi kan göra.
Just gällande ekonomin tror jag också att Åland kan bidra med goda exempel. Vi har en låg arbetslöshet och stora investeringar på gång. Framförallt kan Åland bidra med den framtidstro som alla samhällen behöver för att inte stagnera. I torsdags landsteg nästan 300 ålänningar i Helsingfors för att heja fram grönvitt. IFK spelade bättre fotboll än på länge. Det kunde ha slutat med seger på planen men med en bred skadebänk och ett bortdömt mål gjorde det inte det den här gången. Men på läktaren var IFK segrare. 300 glada ålänningar hördes mer än nästan 5000 andra. Det var gott humör, sång och leenden på läpparna. Så uppträder en vinnare, även om det blev 0-1 förlust på plan. Vi tar nya tag!
