Nya vindar blåser

13.05.2015 kl. 13:45



"Det frågtes blott, det gavs ej svar" Den strofen från Fänrik Stål sjunger just nu i mitt sinne. De senaste veckorna har varit intensiva i den finländska politiken, för att inte säga rätt omtumlande. Först riksdagsval och sedan därpå följande regeringssondering.

Regeringssonderaren, centerpartiets ordförande Juha Sipilä beslöt på torsdagen att regeringsbasen ska bestå av centern, sannfinländarna och samlingspartiet. De är alltså dessa tre partier, som nu sinsemellan ska försöka komma överens om regeringsprogrammet för de fyra kommande åren. Jämsides med sonderingarna försökte sig Sipilä på att få till stånd ett sk samhällskontrakt med arbetsmarknadsparterna, men det förföll, föga överraskande, på onsdagkväll.

 

För oss och för mitt eget parti, Svenska folkpartiet betyder Sipiläs beslut att vi för första gången på 36 år blir ett oppositionsparti. Detta trots att SFP gjorde sitt bästa riksdagsval sedan 1991 och gick framåt med ca 19.000 röster i hela landet och drygt 2400 röster i Vasa valkrets. I antalet mandat behöll svenska riksdagsgruppen ställningarna, dvs vi fortsätter med10 ledamöter.

 

Att SFP är en av valets vinnare vid sidan om centern och de gröna hade tyvärr inte i slutändan någon betydelse med tanke på regeringsbildningen. Det är nog ett tråkigt faktum ur en demokratisynvinkel, att  Sipilä valde att inte bilda regering med någon annan av valets vinnare.  Såväl Sannf som Samlingspartiet förlorade i såväl antalet röster som mandat. Tillsammans med centern får de ändå en betryggande majoritet på 124 ledamöter. Dvs rent matematiskt behövdes inte SFP för att trygga en majoritet i detta alternativ. Men det hade naturligtvis funnits andra alternativ till regeringsbas för Sipilä. Nu blev det ändå uppenbart att han till varje pris ville ha med Timo Soini och hans populistiska parti. Tydligen har han en stark tilltro till att Soini lyckas hålla ihop sin grupp, något som jag för egen del inte skulle vara villig att satsa mycket på i en vadslagning. 

 

SFP har en lång tradition av att vara regeringsparti. Vår partiordförande Carl Haglund var knappt född då vi senast var i opposition. Vi har varit en god partner som man i alla sammanhang kunnat lita på, en trygg, pålitlig brobyggare beredd att stöda statsministern. Att vi nu står utanför, handlar delvis säkert om Sipiläs ambition att skära ner antalet ministrar kraftigt. Han har talat om tolv, vilket verkar lite naivt och rentav farligt. För vi ska minnas att ju färre ministrarna är, dess större blir tjänstemannamakten. För någon måste hinna med alla de beslut och frågor som ett lands ledning ska hantera. Också ministrarnas personliga närvaro i EU- och andra internationella sammanhang är viktig. Det är inte bara hemmaplan som ska skötas.

 

Jag vill också vara ärlig, och konstatera att jag är bekymrad över hur det ska gå för svenskans ställning i vårt land under de kommande fyra åren. Min oro gäller inte enbart skolsvenskan, utan också risken att svenskan lätt hamnar i kläm i samband med exempelvis vårdreformen och de övriga förvaltningsreformer, som antagligen är på kommande.

 

Detta betyder att Svenska folkpartiet och alla andra vänner av det svenska språket i Finland verkligen behövs nu. SFP kommer att föra en saklig, konstruktiv oppositionspolitik och hålla fanan högt för ett öppet, tvåspråkigt, företagarvänligt och tolerant Finland som bygger på varje mänskas lika värde. Det prutar vi inte på.

 

Anna-Maja Henriksson

Gruppanföranden

Statsministerns upplysning om målen för Finlands EU-ordförandeskap

I vilket tillstånd är EU när Finland tar över stafettpinnen från Österrike den 1 juli? Intrycket är att tyngd-punkterna i EU kommer att ligga dels vid ett effektivare bruk av existerande regler, dels vid utrikesrelatio-nerna samt vid energi, men också rättsliga och inrikesfrågor. Mera verkställighet än lagstiftning, mera utrikesrelationer än förlikningar med Europaparlamentet.
21.06.2006 kl. 00:00

Riksdagens 100- årsjubileumssession

I medlet av 1800-talet började drömmen om ett fritt Finland ta sin form. Tankar blev till ord. Runeberg, Topelius, Snellman, Cygnaeus, Lönnroth och Castren personifierade denna utveckling. På olika sätt bidrog de tillsammans till att Finlands folk fick en gemensam nationalanda som blev en förutsättning för självständigheten några decennier senare.
01.06.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.
16.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatt om budgetramarna för åren 2007-2011

Den sittande regeringen har nu presenterat sina sista budgetramar för denna period. Betyget är minst sagt nöjaktigt. För statsfinansernas del måste betyget bli berömligt, sade Eva Biaudet.
15.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00