Att sia om framtiden är svårt. Det visar också denna rapport. Resultatet blev en diger rapport med över 40 åtgärdsförslag. Redogörelsen sträcker sig enbart 15 år in i framtiden. Vi talar därför snarare om en redogörelse om nutid och förslag till förändringar på kort sikt än om en framtidsredogörelse. Ett riktigt framtidsperspektiv skulle sträcka sig många decennier in i framtiden. Det perspektivet skulle vara intressant eftersom Finlands roll i ett globalt perspektiv då skulle måsta granskas.

Då vi talar om befolkningspolitik koncentrerar framtidsutskottet sig på den utmaning vi inom kort står inför då befolkningen åldras och arbetskraftsbrist uppstår. På ett globalt plan är befolkningsutvecklingen i U-länderna alarmerande. I Afrika håller HIV på att slå ut en hel generation av arbetsföra människor. Fortfarande är malaria ett enormt problem om också nu lider stora områden i Afrika av torka och missväxt som lett till hunger och svält bland befolkningen. Hur naturkatastrofer, klimatförändringar och krig kommer att påverka vår framtid och andra nationers framtid, talar vi förhållandevis lite om idag, trots att det är verkliga ödesfrågor för vår framtid. Utmärkande för vår tid är att framtiden uppfattas som något som kommer att ske inom de kommande 15 åren, och i detta fall inom de närmaste fyra åren.

I framtidsutskottets betänkande får IT-samhället en central roll. Det är skäl att inledningsvis påpeka att IT-tekniken är ett redskap som kan vara till stor hjälp om det används rätt. I svenska riksdagsgruppen vision om framtiden vill vi i alla fall först och främst betona andra frågeställningar som avgörande med tanke på både regionalpolitiken och befolkningspolitiken.

Befolkningsutvecklingen är helt avgörande för hur framtiden kommer att te sig i vårt land och i andra länder. Finland står inför samma problem som många andra västerländska länder, befolkningen åldras och de yngre åldersgrupperna är betydligt mindre än de som nu närmar sig pensionsåldern. Försörjningsförhållandet är i obalans och en utmaning är att få unga vuxna lockade av att skaffa barn. Statistiken visar att vi om några decennier kommer att ha en brist på arbetskraft. Inom 10 år går 50000 av 220 000 personer som arbetar inom social- och hälsovårdssektorn i pension. Nu är nativitetssiffran i medeltal 1.75 barn per finländsk kvinna i fertil ålder. En intressant jämförelse är att siffran är betydligt högre bland finlandssvenskar. Räknat per svenskregistrerade barn är nativitetssiffran 1.97 barn per kvinna i fertil ålder. Denna siffra är närmare de övriga skandinaiviska nativitetstalen. Förklaringen anses enligt forskare Markku Hyyppä vara att finlandssvenskarna har ett tätare socialt nät, med föreningsverksamhet m.m. kring sig.

Genom att få utländsk arbetskraft till Finland kan vi värja oss för den analkande arbetskraftbristen. Svenska riksdagsgruppen anser att Finland skall vara öppen för invandring. Vi anser att följande regering bör uppgöra ett invandrarpolitiskt program där också frågan om socialt och kulturellt välbefinnande beaktas. Vårt samhälle måste bli öppnare och fördomsfriare gentemot andra kulturer och alla fördomsfulla attityder måste motarbetas. För att utlänningar skall integreras och trivas i vårt land, måste de känna sig välbemötta. Det kan t.o.m. visa sig vara svårt för oss att locka arbetskraft hit i en situation där alla andra västerländska länder har en lika stor arbetskraftbrist som vi.

Det tredje förslaget i betänkandet för att motverka arbetskraftsbristen är att höja sysselsättningsgraden till 80 %. Idag är den ca 67%, så målsättningen är högt ställd. Den höga sysselsättningsgraden innebär att arbetslösa måste omskolas och också långtidsarbetslösa sysselsättas. Det senare kan i endel fall vara mycket svårt, och i vissa fall helt omöjligt. Att minska på arbetslösheten är en oerhört viktig målsättning för hela samhället. Särskilt då det gäller unga personer måste aktiverande åtgärder komma in i bilden snabbt och åtgärderna måste vara individuellt planerade. Vi måste få bukt med den höga andelen förtidspensioneringar och arbetsoförmögenhet som beror på psykisk ohälsa. Mentalvårdens resurser fbör förbättras och fortsatta åtgärder för att förbättra orken på arbetsplatser behövs. Den föreslagna höga sysselsättningsgraden skulle förutsätta att kvinnor i ännu högre grad än idag deltar i arbetslivet. Å andra sidan är det svårt att höja på andelen kvinnor i arbetslivet om inte familjepolitiken samtidigt förändras. Under de senaste åren har man talat mycket om barns välbefinnande och psykiskt illamående. Allt som oftast sägs det att föräldrarna inte tar ansvar för sina barn. Man stöter ibland på åsikter om att den subjektiva rätten till dagvård borde slopas och uppmanar småbarnsföräldrar, främst mammor, att stanna hemma. Samtidigt höjs då röster om att kvinnorna i ännu högre utsträckning bör komma ut i arbetslivet. Denna ekvation går inte ihop. Vi anser att detta endast är möjligt under förutsättning att arbetsmarknaden förändras så att arbetstiderna blir flexiblare och att deltidsarbete, halvdagsjobb lyfts fram som ett realistiskt alternativ för småbarnsföräldrar. Samtidigt bör moderskaps-, faderskaps-, och föräldraledigheten förlängas så att barnen åtminstone till ett års ålder kan vårdas hemma av en förälder. I en tid då allt tyder på att arbetstakten snarare tilltar än avtar, är det nödvändigt att i större utsträckning beakta barnens behov. Barnens välbefinnade i ett samhälle är en god indikator för hur hela samhället mår.

Vi anser att människor skall kunna bo i hela landet, garanteras bastjänster oberoende av boningsort och att statens skyldighet är att upprätthålla ramarna för detta. På glesbygden betyder det bl.a. att hålla vägnätet i skick och här vill vi betona det lägre vägnätet, vägarna som leder mellan bybutiken, byskolan, hälsocentralen och bosättningen. Vi anser det vara klokt att små kommuner samarbetar för att producera bastjänster för kommuninvånarna, då det är praktiskt och genomförbart. Däremot motsätter vi oss tvångssammanslgningar av kommuner. Det är inte alltid så att stora enheter fungerar bättre och effektivare än små. Kommunen skall enligt oss bestå också i framtida regionpolitiska strukturer. Kommunen, den nivå av administrationen som ligger närmast invånaren är oerhört viktig. Beslutsfattandet måste ske nära människorna för att lokaldemokratin och medborgardeltagandet skall fungera. Människor måste ha en känsla av det går att påverka sin egen omgivning och sina egen livssituation. Ju längre ifrån en enskild individ beslutsfattandet förflyttas, dess mindre kommer folks intresse för gemensamma frågor och påverkningsmöjligheter att bli. Vi ställer oss därför skeptiska till folkvalda landskapsförbund och styrelser som skulle överta en stor del av de befogenheter som idag handhas av kommunerna. Vi tror också att mindre orters och mindre befolkningsgruppers röst om lokala angelägenheter och möjligheter att få sin röst hörd minskar i stora regionala organ.

Tack vare högskolor, universitet och skolor på olika nivåer som finns utspridda i landet, har vi ett gott utgångsläge för en aktiv regionpolitik. Kunnandet är en konkurrensfaktor särskilt för ett litet land, och detta gäller kunnande på alla orter i landet. Redan nu har olika regioner och orter tagit vara på de specialiteter som är utmärkande för de olika orterna. Olika EU program har möjliggjort finansieringsformer för regionala utvecklingsprojekt. Idéerna om projekt måste givetvis födas lokalt, viljan och initiativtagandet likaså. utbyggnaden av det elektroniska nätet är viktigt för att arbetsplatser skall skapas i alla regioner och för att förenkla distansarbete. Lantbrukets tid som bas för landsbygdsnäringarna är inte alls förbi, fastän antal aktiva gårdar och jordbrukare minskar drastiskt. Vårt lantbruk bör förbli baserat på familjejordbruk och verksamheten bör vara lokalt miljöanpassad. Med tanke på livsmedelstryggheten blir hela produktionskedjan, från gården till konsumenten, ständigt viktigare och intressantare för konsumenten. Man vill veta vad man äter själv och vad man serverar sina barn.

Lantbrukets betydelse för kulturlandskapen är viktigt för finländarna. Då öppna landskap förbuskas och växer igen vaknar insikten om landskapets betydelse. Det samma gäller skogen. Ett hållbart skogsbruk innebär att också landskapsvården beaktas.

I framtidsutskottet debatterades ingående regionfördelningen och benämningen på regionala knutpunkter och centrum. Å ena sidan vill endel att mera verksamhet skall koncentreras till Helsingforsregionen, men å andra sidan inser många att flyttningsrörelsen till huvudstadsregionen är ett stort problem för de delar av landet som töms. Problem uppstår också i de mottagarkommuner som exploaterar mark, bygger skolor, asvalterar grönområden och fyller ut stränder.

I förhållande till hela vårt stora lands lilla befolkning bor redan nu en stor del kring några stora städer, och framförallt i huvudstadsregionen. En fortsatt koncentration av befolkningen till södra Finland är inte önskevärd om vi samtidigt vill bevara konkurrenskraften på andra orter.

Vi har det bra i Finland. En utmaning är att öka sysselsättningen, uppbringa tillräcklig arbetskraft, förbättra befolkningens psykiska välbefinnande. Barn och ungdomar måste röra på sig mera, umgås mera med sina familjemedlemmar och erbjudas trygg dagvård och kvalitativ undervisning. En god folkhälsa är viktig också med tanke på den åldrande befolkningen. All verksamhet som bedrivs i vårt land måste ske på ett ekologiskt hållbart och långsiktigt sätt. Lokaldemokratin och mänskors välbefinnande bör vara en ledstjärna då framtida regionpolitiska strukturer görs upp.

Christina Gestrin höll gruppanförandet 8.1.2003