Det är bra att statsministern idag har gett meddelandet om den nordliga dimensionen. Det visar att Finland med kraft och på allvar vill driva den nordliga dimensionen i fortsättningen. Allt tal om dess död är förtida och både meddelandet och arbetet i stora utskottet visar att det inte finns något behov av att ersätta den med enbart en Östersjöpolitik. Det är en annan sak att Östersjöpolitiken förblir en viktig del av den nordliga dimensionen - Östersjöpolitiken har alltid varit central för svenska riksdagsgruppen.

Stora utskottet understryker med rätta att det är viktigt att den politiska prioritering som vi ger den nordliga dimensionen följs åt av en ekonomisk satsning i den finländska statsbudgeten. Den nordliga dimensionen har hittills främst finansierats genom pengar för närområdessamarbetet. Medlen för närområdessamarbetet minskar dock, om man följer de budgetramar som nu slagits fast. I år har vi reserverat närmare 33 miljoner euro för närområdessamarbete medan de skulle minska till 18,5 milj. år 2009 – nästan halveras på fyra år.

Det är inte en trovärdig politik. Vi bör höja de medel som anslagits. De facto ger 1 euro satsad på miljön i närområdet mycket mera än samma summa satsad på inhemska projekt.

Vidare understöder svenska riksdagsgruppen varmt att de olika partnerskapen inom den nordliga dimensionen utvidgas, och att det sociala partnerskapet ges en starkare ekonomisk ram, som möjliggör också finansieringssamarbete och investeringsstöd, och inte enbart projektarbete. Vi tror också att det är viktigt att samarbete mellan forskare och universitet ges en starkare ställning.

Det franska non och det holländska nee har sänt chockvågor över Europa och man utropar EU:s stora kris. EU-motståndarna putsar fjädrarna och vaknar till liv igen. – Men bästa EU-motståndare: det är nog för tidigt att yvas. Vi lever i samma situation som flere gånger tidigare i Europas historia efter Andra Världskriget: en kris ger en möjlighet i den europeiska dansen, vars steg ofta är tre steg framåt och två steg bakåt. Inte heller Maastricht hade en lätt väg till godkännande.

Oberoende av folkomröstningar måste det vardagliga arbetet inom EU nu gå vidare med oförminskad styrka. Nu gäller det att bevisa EU:s mervärde och att bara lägga fram lagförslag som verkligen behövs. Vi måste gå vidare med det rättsliga samarbetet som skapar trygghet för medborgarna. Samarbetet kring krishanteringen och försvarsfrågorna måste också fortgå. EU:s kommande budgetramar bör slås fast, så att tex. det för Europas och Finlands framtid så viktiga forskningssamarbetet kan stärkas. Utan det kan inte de Europeiska länderna hålla jämna steg med de andra kontinenterna.

Och framförallt behövs det ekonomiska reformer som minskar arbetslösheten, men också att ta tillvara de nya möjligheterna som EU:s utvidgning ger. Rädslan för konkurrensen från de nya medlemsländerna var en betydande faktor i folkomröstningarna i Holland och Frankrike. Politiskt har Europa sytts ihop, men inte ekonomiskt. Det är en stor utmaning för de kommande åren.

När det gäller det konstitutionella fördraget är det viktigt att vi är realister: Två stora länder i Europa kommer inte på några år att godkänna fördraget, ett mellanstort land har sagt nej och några länder vill skjuta upp processen. Innan vi har en politiskt starkare ledning i Frankrike och en viss enighet om vart Frankrike vill gå, är det svårt att se hur ens ett förändrat fördrag kunde godkännas slutligt. Fördraget kommer knappast att kunna träda ikraft under Finlands ordförandeskap.

Men det skall inter hindra oss att jobba vidare. Därför är det viktigt att EU-toppmötet nästa vecka skissar upp en färdplan för den vidare behandlingen av fördraget. Någon egentlig omförhandling är det för tidigt att utlysa, innan tex. nejsägarna har formulerat vad en majoritet i länderna skulle vilja förändra. Oheliga allianser som den i Frankrike skapar inte hållbara grunder för beslut. Men vi skall inte vara främmande för att en omförhandling kan behövas.

För att få en bredare debatt också i vår riksdag och i vårt land är det viktigt att fördraget ges till riksdagen, så att ännu flere kan bilda sig en uppfattning om det: att det är ett bättre fördrag som ger mera öppenhet och bättre rättigheter för medborgarna. Den möjlighet som fördraget ger medborgarna att i Europeiska människorättsdomstolen ställa EU till svars, är också en möjlighet vi inte vill gå miste om.

Astrid Thors höll gruppanförandet 8.6.2005