Man kan ändå inte påstå att de nya EU-länderna inte skulle ha haft en stor inverkan på arbetsmarknaden inom EU. England har tagit emot över 200.000 arbetstagare medan Irland det första året fick 83.000 arbetare. Däremot kan man inte se någon topp i sysselsättningssiffrorna i Sverige som också lät bli att införa någon övergångsperiod. Förklaringen är enkel. Folk flyttade till de brittiska öarna för att där fanns ett behov av arbetskraft och man kan språket som talas där. Trots krav på registrering kan det dock finnas mörkertal i dessa siffror.

Det som vi borde vara mer oroade över är att en hel generation lämnat Lettland och Litauen för ett nytt liv på de brittiska öarna. Man beräknar att 5-10 % av Lettlands arbetsföra befolkning jobbar på Irland och att 100 000 litauer sökt sig till annat land. Visserligen skickar många hem en del av sin förtjänst, men hur san-nolikt är det att de flyttar hem tillbaka? Vi vet hur det gick med de finländare som flyttade till Sverige på 1960- och 1970-talen. Och vi vet också att socialskyddet i rikare länder gör det i praktiken omöjligt för många tidigare emigranter att återvända hem ens efter avslutat aktivt liv – se bara på många Sverigefinlän-dares situation.

I takt med att arbetskraften faktiskt blir rörligare i Europa – pga de incentiv som de stora skillnaderna i lön innebär, kommer det också att finnas ett ännu starkare behov av att koordinera pensionsreglerna. Det finns alla skäl att EU skulle skärpa sig på denna punkt och försöka komma från ord till gärning. Samordning måste kunna ske så att ingen medborgare faller emellan.

Trots att vi kämpar med höga arbetslöshetssiffror och att många gamla bruksorter fått möta dråpslag efter dråpslag i form av besked om nedläggningar de senaste veckorna; jag tänker t.ex. på hur Finlands äldsta bruksorter som Fiskars och Billnäs drabbats hårt de senaste veckorna genom bl.a. Styrias besked att lägga ned produktionen - kommer vi inte ifrån det faktum att det råder arbetskraftsbrist inom några sektorer. Enligt en gallup som näringslivet gjort säger nio procent av företagen att bristen på arbetskraft är ett hinder för deras utvidgning.

Ironiskt nog, har övergångstiderna medfört ökad byråkrati för arbetskraftsinvandring samtidigt som den politiska majoriteten insett det vi i sfp sagt för länge sedan: det behövs en invandring i vårt land för att den ekonomiska aktiviteten ej ska avta. Regeringen har också godkänt ett invandringspolitiskt åtgärdspaket. Bra så.

Övergångsreglerna skapade absurda situationer. En företagsledare som idag har en arbetssökande est i stolen framför sig kan få vänta upp till tio veckor innan esten får börja arbeta. Därför är regeringens beslut att slopa övergångstiderna det enda rätta.

Den nya trenden i våra arbetskraftspolitiska ställningsstaganden är att vi ska skilja mellan arbetskraftsrelaterad invandring och asylsökande. Men det finns nog beröringspunkter: varför låter inte våra myndigheter en flyktingfamilj stanna i landet fast far i huset t.o.m. har två arbetsplatser. Nej – det beaktas inte; utvisning ska ske för att det inte påvisats att familjen har behov av skydd ! Och samtidigt har vi här en familj som an-passat sig till det finländska samhället och lärt sig någondera av våra språk !
Det måste bli ett slut på det att rädslan för flyktingar hindrar en klok och praktisk invandringspolitik.

Reilujen markkinoiden toiminnan kannalta oli hyvä että työministeriö ja työmarkkinajärjestöt pääsivät perjantaina yksimielisyyteen siitä, mitä asioita yrityksen on selvitettävä käyttäessään ulkopuolista työvoimaa. Ta-voitteena on taata, että alihankinta- ja vuokratyöfirmat hoitavat omat velvoitteensa ja noudattavat työehtoja.
Muun muassa vero- ja eläkemaksuja koskevien taustaselvitysten antaminen olisi ensisijaisesti alihankkijan tai vuokrafirman vastuulla. Jos selvityksiä ei kuulu, tilaajayrityksen tehtävänä olisi pyytää niitä. Tämä linjaus myös noudattaa sitä mitä voimme odottaa kun hankintalainsäädäntöä uudistetaan uusien direktiivien mukaisesti.

Tyvärr finns det tecken på att utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden matchar varandra dåligt. De hot om uppsägningar och nedläggningar som vi just fått, kan i många fall inte motarbetas om inte arbetstagarna är villiga att pendla från sina hemorter till delar av landet där det nu finns jobb, kanske i en annan bransch.

Vi har i årtionden gett våra unga en bild av att gymnasieutbildning med tillhörande vidarestudier är det bästa receptet för personlig utveckling och framgång. Det stämmer inte längre. En statsvetare kan idag ha problem att klara av studielån och även ekonomerna får lov att nöja sig med ganska låga ingångslöner då de kommer in på arbetsmarknaden. En akademiker som kommer in i spiralen med sysselsättningsarbeten har ytterst svårt att få jobb som motsvarar utbildningen. Många är de akademiskt arbetslösa som under depressionen på 1990-talet föll i överutbildningsfällan och än i dag har svårt att få jobb.

Däremot råder det på många ställen brist på timmermän, murare eller rörmokare.
Finland måste se till att vi utbildar mera yrkeskunnigt folk. Då förmedlingsfirmor förmedlar tyska plåtslagare till Finland finns det orsak att slå larm.

Dessvärre kommer inte våra egna utbildningsvolymer att räcka. Vi behöver hjälp från utlandet. Som jag sade fungerar utlänningslagen nu som en effektiv spärr mot att tillgodose industrins men framför allt servi-cebranschens arbetskraftsbehov. En del problem har vi redan fått lösta, som t.ex. slopade visumkrav för i Finland utexaminerade utlänningar. Men många förbättringar kvarstår.

EU:s finansministrar kunde för någon månad sedan äntligen enas om att temporärt sänka mervärdesskatten för vissa små serviceföretag från 22 till 8 procent. Inom Svenska riksdagsgruppen utgår vi ifrån att regeringen omedelbart tar tag i denna chans att stimulera sysselsättningen. Då priset som kunden betalar sjunker, ökar också efterfrågan. På det sättet kommer man enligt beräkningarna att kunna skapa tusentals nya arbetsplatser.

Samarbetet inom den europeiska unionen behöver en permanent plattform. Ratificeringsprocessen tog en time-out ifjol. Pausen var säkert nödvändig men den får inte bli evig. Nu är det dags att ta i problemet igen. Finland har under detta år en chans att sätta agendan och skissa en vägkarta. Som ordförandeland bör Finland föregå med gott exempel. Jag vill därför upprepa Svenska riksdagsgruppens uttalade åsikt om att Finland bör ratificera det grundläggande fördraget redan denna vår. Regeringen bör stå fast vid sin ståndpunkt att fördraget skulle innebära en förbättring i förhållande till nuläget – och den misstro som nu tillåtits blomstra upp gentemot EU skall inte fördunkla bilden. Det är dags för regeringen att visa ledarskap och för oss att anta en klar tidtabell för behandlingen av fördraget.

Astrid Thors höll gruppanförandet 14.3.2006