Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

16.05.2006 kl. 00:00
Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.

 

Enligt vår grundlag har vi diskrimineringsförbud mot alla grupper i samhället. Detta är också i enlighet med FN:s och EU:s stadganden. Det konstateras helt riktigt i redogörelsen att det finska samhället är avsett för alla. Däremot får vi lov att konstatera att det finska samhället inte är attitydmässigt eller fysiskt designat för alla ännu. Tillgängligheten till offentliga byggnader, kultur- och idrottsarenor och affärer är viktig för att kunna tala om fullständig möjlighet till ett normalt liv.

Det är glädjande att regeringen i sin redogörelse säger att de handikappade skall vara med i samhällsplaneringen. Det förutsätter också att de intressebevakande organisationerna har en aktiv roll i processen.

Regeringens handikappolitiska redogörelse innehåller flera målsättningar och åtgärdsförslag. Det viktigaste förslaget är att det skall utarbetas ett handikappolitiskt program. Det förutsätter bättre och mer exakt information om de handikappade samt om deras åsikter och personliga behov. Endast på det vi-set kan vi bereda en god handikappolitik.

Då vi talar om handikappvård skall vi minnas att vi inte talar om patienter utan om människor som har förutsättningar att leva ett normalt liv. Ett intellektuellt, mentalt eller fysiskt handikapp kan kompenseras med lämpligt stöd så att de flesta kan bo självständigt, gå i skola, skaffa sig en yrkesutbildning och göra nytta för sig i arbetslivet. Enligt regeringsprogrammet skall handikapplagen och omsorgslagen för de ut-vecklingsstörda sammanföras till en lag. Det här är viktigt för att alla handikappade skall kunna behandlas jämlikt. Det måste ändå innebära att alla gruppers specialbehov tryggas i lagen. Första steget för att normalisera livet för de handikappade är att man på alla nivåer i samhället förhåller sig positivt till de handikappade. En attitydfostran i denna riktning är alltså grunden för en god handikappomsorg.

Tillgången till utbildning och arbete är den främsta förutsättningen för jämlikhet i samhället. Vi har syn-skadade som lärare och rullstolsbundna som arbetsgivare. I grundskolan eftersträvar man att de funktionshindrade skall ingå i den normala utbildningen. Det är en bra princip. Tanken att de funktionshindrade skall sättas i en egen grupp hör hemma i ett annat århundrade. Integrering fungerar ofta i skolan, men i många situationer är specialklass ändå att föredra både för effektivare inlärning och för möjligheten att tillgodose specialbehoven på ett mera helhetsmässigt sätt.

Rätten till utbildning och arbete kan man inte tumma på. Den har ett värde i sig. Men som det framkommer ur regeringens åtgärdsförslag finns det allt skäl att riva alla hinder till arbetsmarknaden för våra funktionshindrade. Utbildningen är, som sagt, ett hinder för många. Regeringen beräknar att cirka 200.000 personer med funktionshinder eller långvariga sjukdomar kunde ta ett arbete ifall förhållandena skulle vara mer gynnsamma. Vi vet att vi står inför en arbetskraftsbrist inom de flesta sektorer. Det är dags att slopa attitydproblemen och aktivt arbeta för att få in de handikappade i arbetslivet. Det vinner vi alla på.

Det finns ändå grupper som inte har samma rättigheter som andra. En grupp är de finlandssvenska döva som har sitt egna språk som skiljer sig från både det finska och det rikssvenska teckenspråket. De kan inte gå i skola på sitt modersmål eftersom den finlandssvenska dövskolan i Borgå lades ned 1993. I brist på utbildningsmöjligheter flyttar många därför till Sverige. Förutsättningarna för att denna minoritet i minoriteten skall kunna fortleva är inte goda. Det finns en risk för att det finlandssvenska dövsamfundet i Finland kommer att tyna bort.

De teckenspråkigas situation är dessutom svår därför att tillgången till tolkar hela tiden blir mindre. Det råder brist på kompetenta tolkar och utbildningsplatser för finlandssvenska teckenspråkstolkar. Det här försvårar de dövas förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Redogörelsen noterar att det finns få utbildningsplatser efter grundskolan på svenska i Finland som lämpar sig för funktionshindrade. Det innebär att många med funktionshinder väljer att utbilda sig i Sverige. Svenska riksdagsgruppen förutsätter att regeringen utarbetar modeller för hur denna ojämlikhet åtgärdas i framtiden.

I Finland finns det – tyvärr - fortfarande en ålderdomlig syn på att människor skall vårdas på anstalt. Det är fel. De flesta vill bo hemma eller på serviceboende. De funktionshindrade som bor hemma är i behov av hjälp och stöd av sina närstående. Många av landets närståendevårdare utför ett mycket värdefullt men fysiskt tungt jobb. Inom Svenska riksdagsgruppen anser vi att en större del av dessa borde få statligt eller kommunalt stöd för sitt arbete. Speciell omtanke behöver de familjer som tar hand om sitt svårt handikappade barn. Bestämmelser om avlastningsmöjligheter för dessa familjer måste ingå i kommande handikappolitiska program och lagstiftning.

Det självständiga boendet är viktigt för alla. Det är glädjande att regeringen nu säger att ett handlingsprogram skall uppgöras för hur omsorgsdistrikten skall decentraliseras. Detta är en mycket viktig åtgärd i avsikt att förbättra livskvaliteten för de boende och deras anhöriga. Familj och släkt önskar bo nära varandra! För detta behövs under en övergångstid extra anslag för att kunna bygga upp boendet och servicen ute i regionerna samtidigt som centralanstalten endast gradvis kan minska sin verksamhet.

Positivt är också att regeringen nu kommer med ett förslag om att ge personlig assistans åt gravt handikappade. Personligen är jag av den åsikten att varje gravt handikappad borde ha rätt till en personlig assistent, men jag förstår att om kostnaderna uppgår till flera hundra miljoner euro måste reformen genomföras gradvis. Huvudsaken är att vi i kommande handikappolitiska program och lagstiftning får en klar plan för hur vi genomför den subjektiva rättigheten till personliga hjälpare. Viktigast är att systemet med personlig assistans utformas så att varje svårt handikappad människa får sina normala dagsrutiner skötta så att hon eller han kan ha ett aktivt liv utanför hemmet.

Redogörelsen innehåller några positiva nyheter. Det har länge varit en brist att vi inte har haft en Handikappombudsman i Finland. I Sverige infördes HO-institutionen redan år 1994. Ombudsmannen behövs för att ge målgruppen en representant på hög nivå som kan föra deras talan och samtidigt se efter deras rättigheter.

Pehr Löv höll gruppanförandet 16.5.2006

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00

Redogörelsen om detaljhandelns struktur och utveckling

Det är rätt vanligt att folk idag beklagar sig över både internationaliseringen och globaliseringen. Ofta framställs dessa som nya och obehagliga fenomen för Finland. Jag frågar mig om man då har glömt sitt eget lands historia och bakgrund, sade Roger Jansson i sitt gruppanförande.
26.04.2006 kl. 00:00

Regeringens budgetramar 2007-2011

Rapporteringen och slutsatserna från regeringens budgetramförhandlingar varierar beroende vem man lyssnar på. Dels har det talat om regeringskris och avgångar, dels om konstruktiva diskussioner. Kontentan är ändå den, att regeringen kom överens om att ge fortsatt stöd till lantbruk och landsbygd också efter att EU-stöden skärs ned. Exakta eurobelopp kan givetvis inte slås fast förrän förhandlingarna med EU avslu-tats. Det är inget nytt i det. Så har vi agerat redan i tolv år.
28.03.2006 kl. 00:00

Regeringens redogörelse om arbetskraftens fria rörlighet inom EU

Jag vill tacka regeringen för en bra redogörelse, men framför allt - en klok slutsats. Det är bra att regeringen driver en fördomsfri och klar politik. Mycket av de hot och risker som framförts i debatten om arbetskraftens rörlighet har handlat mera om skrämselpropaganda än om sakliga argument.
14.03.2006 kl. 00:00

Gruppanförande i interpellationsdebatten om kommunservicen.

"Det är framför allt dags för kommuninvånaren att begära svar av sin kommunledning; Lovar ni att vi klarar oss i trettio år till utan att göra något? Kan min kommun garantera att jag får modern service om tjugo år med dagens strukturer?", sade Eva Biaudet i sitt gruppanförande.
07.03.2006 kl. 00:00