I samband med tisdagseftermiddagens remissdebatt om statsrådets redogörelse i riksdagen för Finlands deltagande i ISAF-operationen i Afghanistan, i EU:s militära krishanteringsoperation i Tchad och Centralafrikanska republiken samt Finlands försättande av en finländsk militär avdelning i beredskap för förra delen av 2008, hölls Svenska riksdagsgruppens gruppanförande av Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér.
Anförandet inleddes med konstaterandet av hur sammanflätade krishanteringsmålen är inom EU och FN. EU utgör den samarbetsram inom vilken Finland vill stärka säkerheten såväl i Europa som ur ett globalt perspektiv. Reformarbetet inom FN har för sin del inte framskridit i önskad takt och organisationens handlingskraft påverkas alltför ofta negativt av andra världspolitiska frågor.
Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation är inget lätt beslut. Men det skulle vara svårt att förstå att Finland skulle dra sig från ansvaret för att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Finland är bra och rutinerat på fredsbevarande operationer, även om det kan vara klokt att påminna om verksamhetens krävande och oförutsebara natur.
Största delen av det heroin som distribueras i gatuhandeln i Finland - enligt vissa uppgifter till och med 90 % - har sitt ursprung i Afghanistan. Även väpnade konflikter långt ifrån oss har således verkningar också i vår del av världen. Ett fortsatt deltagande i stabiliseringsarbetet i Afghanistan är därför naturligt.
Svenska riksdagsgruppen anser att ett ökat finländsk engagemang inom de aktuella uppbyggnadsgrupperna grundar sig på den finländska fredsbevarartraditionen med att kombinera fredsbevarande verksamhet med återuppbyggande verksamhet.
Vad sedan ankommer på operationerna i Tchad, Centralafrikanska republiken och Darfur kan svenska riksdagsgruppen inledningsvis konstatera att detta kommer att bli synnerligen krävande - men att den är av största vikt för att skydda flyktinglägren i området och att bidra till ett stabiliserande av läget.
Svenska riksdagsgruppen ställer sig inte i detta skede negativt till ett utvecklat finländskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor under vissa förutsättningar. Dels måste varje land självständigt från fall till fall besluta om deltagande och dels måste den verksamhet som beslutet gäller förstås vara förenlig Finlands vår nya krishanteringslag - eller i princip grunda sig på ett FN-mandat. Svenska riksdagsgruppen anser att man senast i den kommande utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen måste återkomma till NATO som helhet, men även till det existerande partnerskapet och till de eventuella snabbinsatsstyrkorna och de kopplingar som finns till Finlands nationella utrikes- och säkerhetspolitik.
Det viktigaste säkerhetspolitiska arbetet är det förebyggande arbetet. Både på EU- och nationell nivå bör vi skapa adekvata system av tidig varning, med uppföljande politikprogram. Finlands biståndspolitik bör reagera på samhälleliga fenomen som kan leda till problem och demokrati- och människorättsarbetet bör prägla de långsiktiga samarbetsprojekten.
Regeringens redogörelse står i detta fall långt i linje med den linje och det globala ansvar som Svenska riksdagsgruppen talat för.
