Stora Ensos beslut om stängningen av cellulosafabriken i Kemijärvi och oppositionens interpellation, som en följd av att staten också är aktieägare, dominerar debatten i riksdagen för tillfället. Tyvärr handlar debatten inte alls om vad som borde göras för att undvika fortsatta nedläggningar av skogsindustri här i landet utan enbart om statens roll som ägare. Det är fel fokus. Om börsbolag ser fortsatt möjlighet till lönsam verksamhet stänger man inte fabriker.

Vad kan och bör då staten göra för att minska risken att flera skogsbolag tar liknande beslut? Att förhandla med Ryssland så de inte höjer virkestullarna säger en del. Och visst, det görs, men ett faktum är att de ryska exporttullarna har lett till exakt det som Putin avsåg med dem; att dra investeringar i skogsindustrin till Ryssland, istället för export av råvirke. Med andra ord så bör fokus enligt min uppfattning sättas på hur vi kan förbättra verksamhetsförutsättningarna för vår egen inhemska skogsindustri.

Och där kan staten och regeringen gör en hel del. Något av det viktigaste är satsningarna i infrastrukturen. Det handlar som så många gånger tidigare om vägarna, allt från större trafiklösningar som ska in i den trafikpolitiska redogörelsen, till satsningar på det lägre allmänna vägnätet. Här är man på gång. Det handlar också om att fördjupa våra hamnfarleder. Finlands skogsindustri är beroende av virkesimport i dagsläget, och när importen inte längre kommer i önskad mängd och till önskat pris på gummihjul över östgränsen så måste den komma via våra hamnar. För Österbottens del handlar det om att fördjupa farlederna både i Jakobstad och i Kaskö. Muddring av farleder ger den högsta lönsamhetskoefficienten av alla infrastruktursatsningar, och dessutom betalar sjöfarten själv sin infrastruktur via farledsavgifter.

Regeringen har också satsat i skogsförbättringsmedel, så kallad Kemera-finansiering, vilket har varit en nödvändig långsiktig satsning. Under fjolåret ställde skogsägarna upp på ett föredömligt sätt och sålde virke som aldrig tidigare. Nu är priserna på väg nedåt. För att undvika att virkesutbudet minskar skulle det vara av största vikt att regeringen nu verkställer det som man har kommit överens om i regeringsprogrammet, nämligen att också via beskattningen öka utbudet på virke. Det finns rätt färdiga modeller som är tekniskt enkla att genomföra, som kostar mycket lite för staten att ta i bruk, och som jag tillsammans med mina kolleger från regeringspartierna och skogsfackfolk vid ett par tillfällen fört fram till ansvariga ministern.

Det som vi föreslagit är en utveckling av det så kallade skogsavdraget. Om det ska kunna användas vid en första gallring krävs idag i genomsnitt en 8 hektars yta och vid en andra gallring cirka 5 hektar. Ytterst få skogsägare har sådana arealer som kan avverkas på en gång. Med att slopa minimigränsen löser man detta problem. Ett annat förslag vi fört fram är att skogsavdraget, i stället för att som nu endast kunna göras från den registerfastighet där det avverkas, skulle kunna göras per skogsägare. Det tredje förslaget vi lagt fram är att höja omfattningen av skogsavdraget från nuvarande 50 procent av anskaffningsvärdet till 80 procent. Logiken i det förslaget bygger på att i en skogsfastighet som säljs så står virkesförrådet för fyra femtedelar av priset och marken för resten.

Dessa förslag tillsammans skulle garanterat stimulera till både skogsskötsel och virkesförsäljning. Och det troliga är att statens skatteintäkter skulle öka snarare än minska om förslagen genomförs. Det är med sådana åtgärder som vi behåller skogsindustrin i Finland, och inte genom att staten våldför sig på beslutsprocessen i börsbolag där man är minoritetsägare.

Mats Nylund