Nordman: Ett Vasa med över 100 000 invånare

25.02.2008 kl. 11:07
I flera decennier har det förts ett ställningskrig i mellanstegsförvaltningen, om den som finns mellan kommunerna och centralförvaltningen på riksplanet. Vårt land saknar fortfarande ensådan stark regionförvaltning som sedan länge finns i de nordiska länderna och ut i Europa: en förvaltning som bygger på kommunernas medverkan och inflytande. I kampen mellan stats- och kommunförvaltningen på länsnivå hade statsförvaltningen länge övertaget i form av länsförvaltningen. Men även statens förvaltning på mellannivå är synnerligen splittrad.

Situationen ändrades något i och med Finlands medlemskap i EU, där regionerna har en stark ställning. Som ett resultat av den nya regionlagstiftningen, 1994, delades Vasa län i tre landskap, Mellersta Österbotten, Österbotten, och Södra-Österbotten. Gränsdragningen var svår, framför allt i norra delen av Österbotten, och resulterade i förhållandevis små landskap. Vid det här laget har landskapsförbunden hittat sin roll, som består av både lagstadgade och frivilliga åtaganden. Centrala uppgifter är landskapets intressebevakning samt koordinering av framtidsplanering och utvecklingsarbete. Österbottens förbund ställning har stärkts med åren.

Länsförvaltningens ställning igen har stegvis försvagats. I samband med länsreformen 1997 reducerades 11 län till 5 plus Åland, vilket resulterade i att Vasa län blev en del av Västra Finlands län, trots betydande motstånd i vårt område. Många av oss ville bibehålla vårt eget län. Länets högsta organ, länsstyrelsen, är en gemensam regional myndighet för sju olika ministerier och har som central uppgift att genomföra riksomfattande och regionala målsättningar som statsförvaltningen uppställt.

Länsstyrelsens roll har dock ifrågasatts på senare tid. Vårt eget län är en praktiskt taget omöjlig konstruktion med splittrad förvaltning, långa avstånd, massor av kommuner, många regioner och flera stora regioncentra. Samhörigheten är inte alls densamma som inom förra Vasa län. En gemensam identitet lär inte åstadkommas.

Enligt en kundenkät som gjordes i Västra Finlands län förra hösten ansåg många att länsstyrelsens roll som övervakande och styrande organ borde vara synligare. Resultatet var inte överraskande.

I regeringsprogrammet tog man klarare ställning än någonsin tidigare för att regionförvaltningen skall revideras och demokratiseras. Länsstyrelsernas, arbetskrafts- och näringscentralernas, övriga distriktsförvaltningsmyndigheters och landskapsförbundens arbetsfördelning skall preciseras. Det är hög tid att lyckas med den uppgiften. Resultatet kan knappast bli annat än att länsstyrelsernas tid snart är förbi.

Förra sommaren tillsattes en beredning vars mål är att åstadkomma en regionförvaltning som utgående från medborgarna och kunderna fungerar effektivt och resultatrikt. Beredningsgruppens mandat sträcker sig till sista mars 2009 och avsikten är att reformerna genomförs fullt ut fram till 2010. Reformen kommer att stärka regionerna, som blir underlag för mera av statens och kommunernas verksamhet. Men hur stora regioner behövs för den rollen?

Inte överraskande uppstår i det här skedet en diskussion om en sammanslagning av de tre österbottniska landskapen till ett förvaltningsområde, d.v.s. om en återgång till det gamla länet som underlag. Landskapsförbunden driver inte en sådan lösning, men jag tycker inte att en samgång skall uteslutas. Landskapen är trots allt små och har många gemensamma intressen att driva.

Ett bra resultat förutsätter att tillräckligt stor enighet kan nås ifråga om interna arrangemang, förvaltning och arbetsfördelning som beaktar de nuvarande landskapens behov, språkservice med mera. En central fråga i sammanhanget är valet av regionens huvudstad. Vasa stads tvåspråkighet, förvaltningskultur och internationella prägel talar för valet av Vasa. Hur mycket lättare vore det inte om regionens kommuner börjar bereda en gemensam kommun, ett Vasa med över 100 000 invånare!

Håkan Nordman
Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Statsrådets redogörelse om Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2009

Säkerhetsbegreppet omfattar idag betydligt mer än militär försvar, civilförsvar och tryggande av samhällets funktioner. Trots att vi bor och lever i norra Europa kan händelser var som helst i världen påverka vår uppfattning om vårt lands säkerhet. Vi måste också därför bidra till att stärka säkerheten på alla håll. En grundläggande fråga för vårt arbete för den globala säkerheten är vårt biståndsarbete. Utvecklingssamarbetet stöder förebyggande verksamhet, medling och fredsprocesser, återuppbyggnad efter konflikter samt eftervård efter kriser och naturkatastrofer. Det är viktigt att i utvecklingssamarbetet satsa på allt som kan stöda en demokratisk utveckling på olika håll i världen.
11.02.2009 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om regeringens politik 2009

År 2009 kommer att präglas av den ekonomiska recession som vi nu befinner oss i. Frågan nu är bara hur djupt vi sjunker och hur länge den varar. Statsrådet har redan avgett ett förslag till en första tilläggsbudget med ordentliga stimulansåtgärder. Efter beslutet har budgeten och den första tilläggsbudgeten tillsammans en stimulanseffekt för 2009 som enligt Europeiska kommissionens jämförelse är den tredje största bland EU:s 27 medlemsländer. Resten av den politik om förs under året och de propositioner regeringen avger kommer alla att speglas mot denna bakgrund.
10.02.2009 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för år 2009

Det ekonomiska läget ser nu mycket annorlunda ut än vad det gjorde i mitten av september när vi diskuterade budgetförslaget i remissdebatt. Nu, tre månader senare, befinner vi oss i en ekonomisk tillbakagång, där dåliga prognoser var och annan vecka ersätts av nya, ännu sämre prognoser. Det har vi märkt genom ökade samarbetsförhandlingar, uppsägningar och permitteringar. Nästa år kommer att avvika från det vi blivit vana med under en längre tid. Vi är rädda för att arbetslösheten kommer att öka och den ekonomiska tillväxten att avta. Nu är goda råd dyra. Det gäller att anpassa budgetåtgärderna till den uppkomna situationen och rikta in dem på åtgärder som stimulerar inhemsk produktion, konsumtion och sysselsättning.
15.12.2008 kl. 00:00

Statsrådets redogörelse om reformen av upphandlingslagen

Målsättningen med upphandlingslagstiftningen är att säkerställa en fri rörlighet för varor och tjänster samt en välfungerande inre marknad, att effektivera användningen av offentliga medel och främja upphandling av hög kvalitet, samt främja en ökad öppenhet i upphandlingen.
26.11.2008 kl. 16:17

Remissdebatt om statsrådets klimat- och energistrategi

Regeringen har avgivit en av de viktigaste redogörelserna under hela regeringsperioden. Klimat- och energifrågorna bildar idag en helhet som inte kan skiljas åt och som genomsyrar både den nationella och internationella politiken. Vissa ramvillkor är fastställda för Finlands energi- och klimatpolitik genom EU:s klimatpolitik och internatioenlla överenskommelser. Inom Eu har man kommit överens om att utsläppen av växthusgaser skall minska med 20%, energieffektiviteten förbättras så att energiförbrukningen minskar med 20% och andelen förnybar energi av den slutliga energiförbrukningen på EU-nivå ska öka till 20% till år 2020 jämfört med nivåerna år 1990. För Finland betyder det att andelen förnybar energi skall öka till 38 % från nuvarande 29%.
12.11.2008 kl. 16:15

Revisionsutskottets betänkande om informationsstyrning inom social- och hälsovården

Den första juni ifjol trädde lagändringen som innebär att revisionsutskottets uppdrag finns upptaget i grundlagen ikraft. Revisionsutskottets roll och arbete är viktigt. Att riksdagen har ett eget organ som på en allmän nivå övervakar användningen av statsfinanserna och kan påtala brister samt lyfta upp frågor till diskussion stärker riksdagens roll som det ledande statsorganet. Gällande just denna diskussion är det bara synd att såväl tidpunkt som tema sammanfaller med interpellationen vi diskuterade i tisdags.
16.10.2008 kl. 17:45

Remissdebatt om statsrådets innovationspolitiska redogörelse

Innovationspolitik är ett relativt abstrakt tema – och jag är inte helt säker på om redogörelsen som sådan lyckas räta ut alla frågetecken, eftersom de konkreta angreppssätten och åtgärderna emellanåt förblir aningen ogripbara. Detta berör alla teman som man spontant anser borde finnas med i innovationspolitiken: Utvecklingen och forskningen som en bas att stå på, behovet av finansiering och riskfinansiering, behovet av kunnande, kompetens och företagande samt de utmaningar som globaliseringen medför. Att på ett framgångsrikt sätt genomföra de förslag som statsrådet framför i redogörelsen kräver en väl genomtänkt och konkret verkställighetsplan som är förankrad i både budget och rambudget.
15.10.2008 kl. 16:15