I flera decennier har det förts ett ställningskrig i mellanstegsförvaltningen, om den som finns mellan kommunerna och centralförvaltningen på riksplanet. Vårt land saknar fortfarande ensådan stark regionförvaltning som sedan länge finns i de nordiska länderna och ut i Europa: en förvaltning som bygger på kommunernas medverkan och inflytande. I kampen mellan stats- och kommunförvaltningen på länsnivå hade statsförvaltningen länge övertaget i form av länsförvaltningen. Men även statens förvaltning på mellannivå är synnerligen splittrad.

Situationen ändrades något i och med Finlands medlemskap i EU, där regionerna har en stark ställning. Som ett resultat av den nya regionlagstiftningen, 1994, delades Vasa län i tre landskap, Mellersta Österbotten, Österbotten, och Södra-Österbotten. Gränsdragningen var svår, framför allt i norra delen av Österbotten, och resulterade i förhållandevis små landskap. Vid det här laget har landskapsförbunden hittat sin roll, som består av både lagstadgade och frivilliga åtaganden. Centrala uppgifter är landskapets intressebevakning samt koordinering av framtidsplanering och utvecklingsarbete. Österbottens förbund ställning har stärkts med åren.

Länsförvaltningens ställning igen har stegvis försvagats. I samband med länsreformen 1997 reducerades 11 län till 5 plus Åland, vilket resulterade i att Vasa län blev en del av Västra Finlands län, trots betydande motstånd i vårt område. Många av oss ville bibehålla vårt eget län. Länets högsta organ, länsstyrelsen, är en gemensam regional myndighet för sju olika ministerier och har som central uppgift att genomföra riksomfattande och regionala målsättningar som statsförvaltningen uppställt.

Länsstyrelsens roll har dock ifrågasatts på senare tid. Vårt eget län är en praktiskt taget omöjlig konstruktion med splittrad förvaltning, långa avstånd, massor av kommuner, många regioner och flera stora regioncentra. Samhörigheten är inte alls densamma som inom förra Vasa län. En gemensam identitet lär inte åstadkommas.

Enligt en kundenkät som gjordes i Västra Finlands län förra hösten ansåg många att länsstyrelsens roll som övervakande och styrande organ borde vara synligare. Resultatet var inte överraskande.

I regeringsprogrammet tog man klarare ställning än någonsin tidigare för att regionförvaltningen skall revideras och demokratiseras. Länsstyrelsernas, arbetskrafts- och näringscentralernas, övriga distriktsförvaltningsmyndigheters och landskapsförbundens arbetsfördelning skall preciseras. Det är hög tid att lyckas med den uppgiften. Resultatet kan knappast bli annat än att länsstyrelsernas tid snart är förbi.

Förra sommaren tillsattes en beredning vars mål är att åstadkomma en regionförvaltning som utgående från medborgarna och kunderna fungerar effektivt och resultatrikt. Beredningsgruppens mandat sträcker sig till sista mars 2009 och avsikten är att reformerna genomförs fullt ut fram till 2010. Reformen kommer att stärka regionerna, som blir underlag för mera av statens och kommunernas verksamhet. Men hur stora regioner behövs för den rollen?

Inte överraskande uppstår i det här skedet en diskussion om en sammanslagning av de tre österbottniska landskapen till ett förvaltningsområde, d.v.s. om en återgång till det gamla länet som underlag. Landskapsförbunden driver inte en sådan lösning, men jag tycker inte att en samgång skall uteslutas. Landskapen är trots allt små och har många gemensamma intressen att driva.

Ett bra resultat förutsätter att tillräckligt stor enighet kan nås ifråga om interna arrangemang, förvaltning och arbetsfördelning som beaktar de nuvarande landskapens behov, språkservice med mera. En central fråga i sammanhanget är valet av regionens huvudstad. Vasa stads tvåspråkighet, förvaltningskultur och internationella prägel talar för valet av Vasa. Hur mycket lättare vore det inte om regionens kommuner börjar bereda en gemensam kommun, ett Vasa med över 100 000 invånare!

Håkan Nordman