Jämsides med alla löpande lagstiftningsärenden som behandlas i riksdagen för tillfället är det två ämnen över andra som lever i de dagliga diskussionerna: skogsindustrins framtid i Finland och förändringar i förvaltningen av alla de slag.

Många befarar att fabriksstängningarna inte kommer att stanna vid Kemijärvi utan att vi kommer att få se flera stängningsbeslut ännu detta år. Den arbetsgrupp som leds av Esko Aho och som har utrett skogsindustrins verksamhetsförutsättningar överlämnade sin mellanrapport till statsrådets kansli den 15 februari. Rapporten innehåller flera goda och realistiska förslag för att öka utbudet av inhemskt virke.

Arbetsgruppens rapport har refererats i pressen så jag nämner endast en detalj och dess följder: för att trygga industrins virkestillgång föreslår arbetsgruppen att 216-264 miljoner euro anslås i tilläggsfinansiering till basvägnätet, det lägre allmänna vägnätet och de enskilda vägarna, till järnvägsnätet och till muddring av hamnarna under åren 2009-2011. Helt nödvändigt, men frågan jag ställer mig är hur vi ska hitta möjligheter att finansiera de goda projekt som kommer att förslås i regeringens trafikpolitiska redogörelse som överlåts till riksdagen i slutet på mars?

Förväntningarna är enorma, men så vitt jag kan förstå kommer utrymmet att vara begränsat med tanke på redan beslutade och inledda projekt som ska slutföras under regeringsperioden. Och skogsindustrin är så viktig för Finland att vi i praktiken måste genomföra Ahos arbetsgrupps förslag men risken är att den trafikpolitiska redogörelsens projekt minskas eller skjuts på framtiden.

Det andra ämnet, förändringar i förvaltningsstrukturerna, påminner mest om "hela havet stormar". Kommunfältet har sina egna övningar med KSSR-processen som genomförs med varierande framgång. I Pedersörenejden är man mycket långt på väg med sitt social-, hälso- och sjukvårdsamarbete enligt värdkommunmodellen, men för tillfället har processen avstannat på grund av att alla kommunala förtroendevalda uppenbarligen inte har insett vad ett avtal mellan kommunerna innebär, och att fullmäktige ofrånkomligt har en annan roll i en värdkommunmodell än om man till exempel går in för kommunsammanslagning.

Jag hoppas för nejdens bästa att de mest stridslystna som redan hunnit ta till brösttoner besinnar sig. Som jag ser det påminner en fullmäktigeledamots roll i värdkommunmodellen lite om riksdagsledamotens roll i ett regeringsparti. Man gillar kanske inte alla beslut som regeringen tar, men ställer man inte upp och stöder även de förslag man ogillar står man snabbt där utan möjlighet att påverka över huvudtaget.

Våra österbottniska landskapsförbunds framtid diskuteras också. Ska de slås
samman eller fortsätta som tidigare? Både när det gäller Österbottens förbund
och Södra Österbottens förbund finns det goda förutsättningar att de ska
fortsätta som självständiga förbund.

Däremot har många med intresse noterat Karleby stads styrelseordförande Roy Sabels uttalande i JT i måndags. Sabel sade att dagarna är räknade för Mellersta Österbottens förbund. Med tanke på att Karleby stad efter nästa årsskifte ensamt omspänner över två tredjedelar av landskapsförbundet, och att Sabel tidigare fungerat som fullmäktigeordförande för förbundet, är uttalandet värt att ta på allvar.

Mellersta Österbottens förbund är det minsta av Finlands landskapsförbund. Den stora frågan för oss om landskapsförbundet upphör är vilken orientering Karleby väljer. Kommer man söderut som socialdemokraten Sabel yrkar på, eller går man norrut, ett alternativ som antagligen passar det största partiet centern bättre?

Och till sist, hur blir det med den statliga mellanförvaltningen? Vad händer med vår TE-central och vår miljöcentral? Både finns i stöpsleven och om det blir frågan om en samgång, något som onekligen kan välkomnas av den orsaken att det finns mycket att vinna i att samhällsutveckling och miljöhänsyn behandlas på samma ställe, så får någon av dem nya gränser. Miljöcentralen omfattar idag både Österbottens och Södra Österbottens TE-centrals område. I dessa förvaltningsförändringsfrågor finns bevakningsuppgifter för politiker både i kommuner, landskap och på riksnivå. Vi lever i en intressant och utmanande tid!

Mats Nylund