Den första mars 2008 har stor betydelse för många skuldsatta personer i vårt land. Då går vi in för en allmän preskriptionstid av skulder om 15 år. Tiden räknas från den dag fordringsägaren skaffat en betalningsdom mot gäldenären.

I praktiken betyder det här att ett stort antal av de skulder som togs i början av 1990-talet under det vi i allmänt språkbruk kallat "laman", nu preskriberas. Man uppskattar att ca 40.000 gäldenärers skulder upphör genast då bestämmelserna träder ikraft.

Nu är det viktigt att inte missförstå reglerna. En skuld preskriberas inte bara för att det gått 15 år sedan lånet togs. För att skulden skall upphöra, krävs att den sökts ut av låntagaren, d.v.s. gäldenären med en betalningsdom, och att det gått femton år sedan domen gavs. Det betyder i praktiken att den som gett lånet, i regel banken, haft femton år på sig sedan domen gavs att via utmätning driva in skulden av gäldenären.

I praktiken handlar det därför långt om sådana skulder, där låntagaren helt enkelt saknat utmätningsbara tillgångar eller haft så stora sammanlagda skulder att inkomsterna inte räckt till för att täcka hela fordran. Många sådana fall uppstod under depressionsåren i början av 1990-talet. Då var det inte alls ovanligt att också personer som gått i borgen, plötsligt befann sig i betalarens kläder.

Det totala borgensansvaret kunde också uppgå till förhållandevis höga belopp, som i praktiken visade sig vara omöjliga för enskilda borgensmän att klara av. Det här bekräftas också av det faktum, att av dagens skuldsaneringsgäldenärer, har åtminstone en tredjedel borgensskulder.

I anslutning till den här lagstiftningen godkände riksdagen under veckan en ändring av skuldsaneringslagen och lagen om preskription av skulder. Kort och gott går den ut på att då domstolen fastställer ett betalningsprogram för en skuldsanering, skall man beakta om någon skuld preskriberas under programmets gång.

Ett program är i regel fem år långt. Gäldenären får också rätt att ansöka om upphävande av en skuldsanering. I praktiken betyder det att om man som gäldenär har ett betalningsprogram, som omfattar enbart en större skuld, som enligt preskriptionsreglerna skulle preskriberas under den tid betalningsprogrammet är ikraft, så lönar det sig att ansöka om upphävande.
Däremot lönar det sig sällan om man har många skulder, eftersom ett upphävande av ett skuldsaneringsprogram alltid innebär att man går tillbaka till situationen före saneringen, och skulderna återgår i princip till sina ursprungliga belopp.

I lagutskottet var vi synnerligen eniga om att den här lagstiftningen är ytterst välkommen och nödvändig. Genom den förhindras livslång utsökning och indrivning. Samtidigt är vi medvetna om att det handlar om regler som är svåra för gemene man att förstå. Såpass invecklad lagstiftning handlar det om. Därför är det viktigt att justitieministeriet skulle lyckas informera på ett folkligt sätt om vad dessa ändringar i praktiken betyder i olika fall.

Anna-Maja Henriksson