Kommun- och servicestrukturreformen handlar i hög grad om att trygga den nordiska välfärdsmodellen, där kommunerna bär ett stort ansvar för invånarnas basservice och trygghet. Undersökningar visar att finländarna vill slå vakt om den nuvarande modellen, vilket kräver sådana åtgärder som regeringen föreslagit.

Kommunsektorn och förändringskraven är beroende av omvärlden. Som kommuninvånare och -politiker är vi medlemmar i större samfund än den egna kommunen. I regionen, landskapet, landet, EU, världen. Beroendeförhållandet ökar på gott och ont.

På 1960-talet bidrog influenser västerifrån till en kraftfull industrialiserings- och urbaniseringsprocess i vårt land. Stora delar av landet hann inte med i processen, som resulterade i en stor flyttningsrörelse till södra Finland, större städer och Sverige. Lantbruksdominerade regioner förmådde inte sysselsätta sina människor, som måste söka utkomst på annat håll. I vårt område blev Sverige räddningen för många.

Staten började i det här skedet en kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn med bland annat grundskolreformen och folkhälsovårdslagen. Samtidigt planerades en kommunreform med sikte på kommuner eller samarbetsområden med minst 8000 invånare. Kommunreformen i Sverige tjänade som föredöme.

I Österbotten insåg vi att det krävdes åtgärder för att ge fart åt utvecklingen och rädda befolkningsunderlaget. Efter stundtals upprivande diskussioner minskades antalet kommuner från 36 till 16 genom sammanslagningar. Reformen resulterade i stor aktivitet och i ett märkbart ekonomiskt uppsving, som vi njuter frukter av ännu. Vad gör vi i den situation som nu uppstått?

Grunden för reformplanerna är inte de enskilda kommunernas situation utan landets situation. Det handlar om hur vårt land skall klara internationaliseringen med de konkurrensvillkor, den åldersstruktur och de försörjningsförhållanden som kommer att gälla. Självfallet har det återverkningar på kommunerna. Man brukar säga att det enda vi vet om framtiden är att den är osäker, men i själva verket vet vi ganska mycket om vad som väntar i kommunerna.

Större kommuner och större kommunala samarbetsområden bör skapas. Det har både föregående och nuvarande regering och riksdag låtit förstå. Ingen kan med bestämdhet hävda vilken kommunstorlek som är den enda rätta, eftersom olika situationer talar för olika lösningar, men i ramlagen finns ett tydligt huvudalternativ: pendlingsområdet är naturligt underlag för en gemensam kommun. För primärhälsovården och närliggande socialvård skall som bekant finnas minst 20000 invånare som underlag.

Förra omgången gick Österbotten i spetsen för ändringar i kommunindelningen. Den här gången verkar vi åstadkomma överraskande litet i jämförelse med vad som sker på annat håll. Åtminstone under den här fullmäktigeperioden.

Själv är jag övertygad om att den nuvarande indelningen är föråldrad, även i Österbotten. Den aktuella diskussionen om regionförvaltningen, hälso- och sjukvården och högskolorna talar för större enheter och ökar pressen på lösningar i Vasaregionen.

Mycket talar för att förra Vasa län kommer att bli ett naturligt underlag för statens förvaltning, när länsstyrelserna monteras ned. För övrigt en bättre lösning för oss än överstora Västra-Finlands län. Det i sin tur leder till att landskapen bör hitta varandra i arbetet för landsdelens utveckling. Det lär knappast lyckas med mindre än att de slås samman. I det här skedet driver inte landskapen på en samgång. Förmodligen vill Etelä-Pohjanmaa och Seinäjoki köpa tid, växa och stärka positionerna i förhållande till Österbotten och Vasa, innan en sammanslagning börjar drivas öppet.

Det är mot denna bakgrund som åstadkommande av en större Vasa stad är viktig för Österbotten - även för Sydösterbotten.
Håkan Nordman