På olika ställen i Österbotten går diskussionerna fortfarande höga om de olika samarbetsmodellerna som KSSR-processen har gett oss och om de ger oss ökad effektivitet och konkurrenskraft eller inte. I södra Österbotten diskuterar en del, främst finskspråkiga politiker, fortfarande om man valt rätt samarbetsområde eller inte. I Korsholm ställer kommunfullmäktiges ordförande frågan om Vasa kan var ett starkt regioncentrum även utan en kommunsammanslagning, och i Oravais är invånarna och politikerna delade i frågan om kommunen borde gå samman med Vörå-Maxmo eller sikta direkt på en samgång med Korsholm när den frågan blir aktuell. I vår egen nejd har beslutet om den gemensamma social-, hälso- och sjukvården fattats och det riktiga arbetet för verkställighet ska snart börja.

Korsholm fullmäktigeordförande Monica Sirén-Aura säger att utan kommunsammanslagning faller Vasa ner från att vara Finlands trettonde största stad till att bli den sjuttonde största, eftersom inrikesministeriet inte ser till regionen utan till kommungränsen när man klassificerar städerna. Sirén-Aura har helt rätt när det gäller alla andra städer i vårt land, men det finns ett undantag, och det är huvudstadsregionen. Där har vi fyra olika städer, alla med sin egen identitet och sina särdrag, men de räknas som en helhet. Med samarbete och ömsesidig respekt så kan en sådan konstruktion faktiskt fungera mycket väl, och ge liknande fördelar som en kommunsammanslagning.

Än utvecklingen i vår nejd då? Jag som följt processen lite från sidan tycker jag har haft anledning att känna mig stolt över de ledande förtroendevaldas och tjänstemännens anda av samförstånd och den ömsesidiga respekt man visat varandra mellan respektive kommunledningar. Jag har primärt varit skeptisk till fördelarna med kommunsammanslagningar. Efter ett knappt år i riksdagen där jag fått ta del av inställningen till vår kommunstruktur i alla våra tre stora
partier, både de två som för tillfället finns i regeringen, och det som finns i opposition, så räknar jag ändå helt kallt med att KSSR bara är början på en process mot kommunfusioner.

Därifrån är förstås tanken om vad som ska hända i vår egen nejd ganska kort. Snart är vi i det läget att hela social-, hälso- och sjukvårdssektorn är gemensam mellan våra fyra kommuner. Andra stadiets yrkesutbildning är redan gemensam och vi planerar en koordinering av gymnasieutbildningen. På riksplanet och i någon mån i kommunerna har man börjat diskutera behovet av samordning i de tekniska sektorerna. Det som blir kvar att administrera i primärkommunerna är då grundskolväsendet, nog så viktigt i både staden och på landsbygden, men mycket långt reglerat av staten. I kultur- och idrottssektorerna tror jag ingen har diskuterat ett mer ingående samarbete, men de står, trots sin stora betydelse för kommuninvånarna, för en mycket liten del av det kommunala fögderiet.

Den process som nu pågår i Jakobstads stadsfullmäktige är avgörande för det fortsatta samarbetet i nejden, i synnerhet som allt fler nämner ordet kommunsammanslagning. Nu handlar det förstås inte bara om valet av chef för bastrygghetsnämnden. Valet är en form av test på värdkommunens funktionsduglighet och Jakobstads mognad att hantera sin roll som regionens centrum. Jag tror fortfarande fullt och fast på att Jakobstads fullmäktige inte kommer att gå emot både styrgruppen, sin egen förtroendemannaledning, grannkommunernas förtroendemannaledning och ramavtalet i frågan om chefsvalet. Jag vill se den diskussion som nu uppstått som något som alla kan få erfarenheter av för framtiden. Vi har kanske inte valt den optimala administrationsmodellen, men tillsammans ska vi göra det bästa möjliga av den.

Jag tycker de förtroendevalda är värda ett tack för att vi kommit så här långt. Vi kommer nog i mål!

Mats Nylund