Henriksson: "Lex Vanhanen "?

12.03.2008 kl. 13:40
Yttrandefriheten har varit på tapeten i många olika sammanhang den senaste tiden. Gränsdragningen för vad som är tillåtet och inte är synnerligen svår, och måste prövas från fall till fall. Det handlar om en av våra mest grundläggande rättigheter, som är tryggad såväl i vår grundlag som i internationella konventioner.

Vår strafflagstiftning utgår från att spridande av information som kränker privatlivet är straffbart, om gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Likaså utgår lagen från att den som framför en osann uppgift eller antydan om någon eller på annat sätt förnedrar någon, för att orsaka skada eller lidande för den kränkte, skall dömas för ärekränkning.

Den som är aktiv inom politiken, näringslivet eller i en offentlig tjänst, förutsätts tåla mera än andra. Det är helt naturligt. Därför är det inte straffbart att t.ex. kritisera en politiker för hans eller hennes åsikter eller agerande inom politiken, så länge det inte handlar om ett agerande som tydligt överskrider det som kan anses godtagbart. Skulle bara fattas annat! Vi beslutsfattare skall naturligtvis få kritiseras, och vi skall också tåla kritik. Det svåra är att veta när kritiken går över gränsen för vad som kan anses vara godtagbart. Det är heller inte straffbart att sprida en bild eller uppgift om en politikers privatliv, om bilden eller uppgiften kan påverka bedömningen av personens förfarande i sitt uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak.

I fallet Vanhanen-Ruusunen, handlar det just om detta. Hur stark är statsministerns rätt till privatliv i förhållande till Ruusunens rätt att berätta offentligt i en bok om deras förhållande, också om dess mest intima sidor, utan hans direkta samtycke? Har en politiker något integritetsskydd alls då det gäller privatlivet? Det är en så kallad bra fråga, och personligen tycker jag det är på sin plats att det aktuella fallet förs vidare till Hovrätten och kanske ända till Högsta Domstolen.

Fastän det inte handlar om ett ärende som har någon större betydelse för det finska folkets vardag, är det av principiell betydelse att få ett avgörande från högre instans. Inte minst mot bakgrunden av att tingsrättens domslut kom till efter omröstning 2-2, där nämndemännens åsikt vann i förhållande till den professionella domarens. Vill man, så kan man se domslutet också som en vinst för nämndemannasystemet. Det skall mycket till för att nämndemän i allmänhet skall gå emot den lagkunniga domarens åsikt. Elaka tungor vill hävda att det skulle vara ett politiskt beslut från nämndemannahåll. Jag vill och vågar tro att våra nämndemän, som också svurit domareden, verkar enligt vad lag och ordning kräver av dem, inte enligt politiska preferenser.

Just nu förbereder justitieministeriet en reform gällande nämndemannasystemet. Den torde landa i riksdagen under hösten. Ministeriet har tänkt att nämndemännen i framtiden bara skulle delta i behandlingen av grövre mål med straffmaximum på över 2 års fängelse. Huruvida detta är bra eller inte får vi återkomma till. Jag kan ändå inte låta bli en liten reflexion. Nämligen, skulle det systemet ha varit i bruk nu, hade Vanhanen-Ruusunen målet behandlats utan nämndemän. Då hade vi fått ett annat domslut i tingsrätten!

Anna-Maja Henriksson
Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00

Redogörelsen om detaljhandelns struktur och utveckling

Det är rätt vanligt att folk idag beklagar sig över både internationaliseringen och globaliseringen. Ofta framställs dessa som nya och obehagliga fenomen för Finland. Jag frågar mig om man då har glömt sitt eget lands historia och bakgrund, sade Roger Jansson i sitt gruppanförande.
26.04.2006 kl. 00:00

Regeringens budgetramar 2007-2011

Rapporteringen och slutsatserna från regeringens budgetramförhandlingar varierar beroende vem man lyssnar på. Dels har det talat om regeringskris och avgångar, dels om konstruktiva diskussioner. Kontentan är ändå den, att regeringen kom överens om att ge fortsatt stöd till lantbruk och landsbygd också efter att EU-stöden skärs ned. Exakta eurobelopp kan givetvis inte slås fast förrän förhandlingarna med EU avslu-tats. Det är inget nytt i det. Så har vi agerat redan i tolv år.
28.03.2006 kl. 00:00

Regeringens redogörelse om arbetskraftens fria rörlighet inom EU

Jag vill tacka regeringen för en bra redogörelse, men framför allt - en klok slutsats. Det är bra att regeringen driver en fördomsfri och klar politik. Mycket av de hot och risker som framförts i debatten om arbetskraftens rörlighet har handlat mera om skrämselpropaganda än om sakliga argument.
14.03.2006 kl. 00:00

Gruppanförande i interpellationsdebatten om kommunservicen.

"Det är framför allt dags för kommuninvånaren att begära svar av sin kommunledning; Lovar ni att vi klarar oss i trettio år till utan att göra något? Kan min kommun garantera att jag får modern service om tjugo år med dagens strukturer?", sade Eva Biaudet i sitt gruppanförande.
07.03.2006 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om regeringens politik 2006

Våren har inletts med en presidentvalskampanj som förutom utrikespolitiken, också berörde många aktuella EU- och nationella angelägenheter. Finlands roll i världen kommer att vara intressant under årets gång. På sommaren tar vi över ordförandeskapet för EU, och då har vi en unik chans att visa att Finland är ett land som vill arbeta för ett EU där alla invånare skall känna sig respektfullt behandlade, sade Christina Gestrin.
09.02.2006 kl. 00:00

Responsdebatten om statsbudgeten för år 2006

Riksdagen har inte enbart ägnat tid åt att maktbalansen i säkerhetspolitiken den senaste månaden. Varje höst begår vi en liten maktkamp mellan riksdag och regering om vem som skall ha sista ordet i fråga om statsbudgeten. Trots att riksdagen har den slutliga budgetmakten är det bra om riksdagens ändringar ändå kan skötas i samråd med finansministeriet för att undvika tekniska misstag.
13.12.2005 kl. 00:00