Politik är det möjligas konst brukar man säga och det är nog sant. I politiken är allt möjligt - ibland faktiskt också omöjligt. Ibland har man framgång, ibland motgång. Detta hör till i politiken.

Det hör också till att man när man lyckas försöker framhålla att saker och ting gått vägen. Och det hör också till att alla (också de som haft en annan åsikt) vill ta åt sig äran när något gått framåt. Det blir så när de politiska partierna med jämna mellanrum skall tävla om väljarnas förtroende. Med det borde också höra till att man ibland erkänner misslyckanden och godkänner att man själv inte räcker till.

I en regering med fyra partier handlar politiken givetvis mycket om kompromisser - hur skulle annars fyra partier kunna regera tillsammans? Ingen får till hundra procent sin vilja igenom, men ingen förlorar heller till hundra procent. Bra så! Den nya tingsrättsindelningen är ett bra exempel på detta.

En arbetsgrupp föreslog att en tingsrätt med svenska som huvudspråk skulle bildas i Österbotten. Arbetsgruppen föreslog också att Karleby tingsrätt skulle upphöra och överföras till Ylivieska. Dessutom skulle man höra under Rovaniemi tingsrätt! Detta med Ylivieska och Rovaniemi tyckte många av oss var ett horribelt förslag - alltså måste vi jobba för bättre lösningar. Och lösningen blev ur österbottnisk synvinkel maximal: en tingsrätt med svenska som huvudspråk, Karleby får behålla sin tingsrätt och höra till Vasa hovrätt. Alternativet hade uppenbarligen varit att återigen dela det svenska Österbotten.

Man kan bara fråga sig varför en del tycker att det skulle vara en bra lösning. Handlar det kanske om makt - politisk makt att ta åt sig om man splittrar det svenska Österbotten. Eller handlar det rentav om språkpolitik - två tingsrätter med finska som huvudspråk ligger tydligen i någons intresse.