Pensionsfrågorna har alltid varit högaktuella i samband med riksdagsval. Fjolårets val var inget undantag och kandidaterna förväntades ha åsikter om folkpensionen, det brutna indexet och beskattningen. En del ville även fortsätta kampen för att återfå folkpensionens basdel som de berövades år 1996. Vi kandidater lovade mera och mindre för att tillfredsställa väljarna. Själv lovade jag arbeta för att de lägsta pensionerna skall höjas kännbart och beskattningen av pensioner lindras. Det var ett naturligt löfte, men det är inte lätt att uppfylla helt och fullt.

Folkpensionen höjdes i årets budget med 20 respektive 40 euro i månaden - plus index - sedan andra dyrortsklassen skrotats.  Höjningen är större än på länge, men nivån förblir fortfarande låg och höjningen äts upp av ökande levnadskostnader. Folkpensionen är jämförelsevis låg i vårt land och gruppen pensionärer med små inkomster är stor. Allt för många medborgare är beroende av utkomststöd och bostadsstöd för att klara sig.

I samband med den stora socialskyddsreformen, som bereds som bäst, bör grundtryggheten förbättras just för att minska antalet personer som är beroende av kompletterande inkomster i form av utkomststöd och bostadsstöd. Det handlar om möjligheter att försörja sig med avlönat arbete och tillräckliga ersättningar vid sjukdom, arbetslöshet och arbets-oförmögenhet samt pensionsinkomster. Utan höjning av de lägsta nivåerna lyckas det inte.

Skattelättnader som lovades har tagits i bruk. Höjningen av pensionsinkomstavdraget i kommunal beskattningen betyder att cirka 900 000 pensionärer får högre nettoinkomster. Pensionärer med en årsinkomst på 13 000 - 16 000 euro har sedan årsskiftet rentav en litet lindrigare beskattning än löntagarna. Men trots omläggningen beskattas fortfarande vissa grupper pensionärer hårdare än löntagare. Regeringen förväntas komma med nya villkor.

Med gällande indexsystem växer gruppen pensionärer som faller under den så kallade fattiggränsen, som enligt EU:s normer går vid 60 procent av medianinkomsten. Eftersom lönerna växer rejält mera än pensionerna höjs även fattiggränsen. I ett skriftligt spörsmål tvingar jag regeringen att ännu en gång att avslöja sin inställning till det brutna indexet.

Det gällande indexet för arbetspension beaktar lönestegringarna bara till 20 procent och prisstegringarna till 80 procent. Det betyder att indexet steg med 27,21 procent åren 1994-2008, medan löneindexet steg med 58,6 procent. Folkpensionsindexet beaktar bara levnads-kostnadsstegringar, varför folkpensionärerna är beoende av politikernas goda vilja att göra nivåförhöjningar.

För tillfället är den fulla folkpensionen 558 euro i månaden för en enskild person, medan arbetspensionen i medeltal uppgår till knappt 1300 euro.

I regeringsprogrammet lovas att den “konsumtionskorg” som ligger som grund för indexjusteringar skall granskas. Tryggar den pensionärernas köpkraft och är den rättvis mellan folkpensionärer och arbetspensionärer? De förhållandevis stora lönejusteringarna i år ger extra fart åt pensionärenas yrkande.

På regeringens frågetimme för drygt en månad sedan gav minister Jyrki Katainen inte stora förhoppningar om förbättringar av det brutna indexet. Hän hänvisade till kostnadstrycket, pensionssystemets hållbarhet och den överenskommelse som gjordes med arbetsmarknads-parterna. Ännu bestämdare var han ifråga om folkpensionens basdel: någon återbetalning är inte att räkna med.

Men därmed är inte sista ordet sagt i sammanhanget. Den nuvarande situationen är inte hållbar. I mitt skriftliga spörsmål till regeringen frågas: Hur har utvecklingen av det brutna indexet följts upp och har regeringen för avsikt att ta i bruk ett rättvisare indexsystem? Enligt minister Liisa Hyssälä har utredningen startats. Eventuella åtgärder kopplas till socialskyddsreformen och görs med speciell betoning av de lägsta pensionerna.