Regeringens proposition om godkännande av Lissabonfördraget

10.04.2008 kl. 18:30
Lissabonfördraget stärker den Europeiska unionens dimension på flera sätt; öppenheten ökar, ett verktyg för medborgarpåverkan införs, de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna får samma status som unionens grundfördrag. Fördraget ger utan vidare unionen de verktyg som behövs för att tackla existerande och kommande utmaningar. I fördraget slås fast att unionen skall bygga på de gemensamma värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna.
Lissabonfördraget stärker demokratin inom unionen. Medborgarna företräds av det direkt folkvalda Europaparlamentet, vars makt och position stärks, och indirekt av sina stats- eller regeringschefer i Europeiska rådet. Ett nytt element för medborgarpåverkan tas även med. En miljon unionsmedborgare från ett "betydande antal" medlemsstater kan lägga fram ett förslag till kommissionen. Trots att kommissionen inte har någon skyldighet att lägga fram något förslag till följd av medborgarinitiativet, blir det politiskt svårt att bortse från det helt och hållet. Den nätbaserade kampanjen för att Europaparlamentet skall vara beläget enbart i Bryssel samlade över en miljon tvåhundratrettiosjutusen namn. Svenska riksdagsgruppen hoppas att också finländarna är aktiva på denna front; Finland är trots allt medborgarrörelsernas förlovade land.
 
I reformeringen av unionens institutioner verkar det som om Europarlamentet drar det längsta strået. Parlamentets makt ökar i såväl lagstiftningen som arbetet med unionens finanser för att inte glömma utnämningen av kommissionens ordförande. I skenet av detta är det för de enskilda medlemsländerna, både regeringar och parlament, av stor vikt att utveckla och upprätthålla goda och naturliga kontakter till Europaparlamentet. Svenska riksdagsgruppen framhåller att den institutionella kontakt Finlands riksdag har med Europaparlamentet genom byrån för riksdagens specialmedarbetare i Bryssel, åtminstone bör bibehållas på nuvarande nivå, eller till och med förstärkas.
 
En av de absolut viktigaste förändringarna i fördraget är förstärkningen av de grundläggande rättigheternas ställning och status samt att stadgan om de grundläggande rättigheterna får en ställning som kan jämföras med grundfördragens. Alla EU-länder är rättstater som omfattar tanken på grundläggande fri- och rättigheter. Trots detta är summan inte fullständig om inte unionen som sådan erkänner dessa rättigheter. Hittills har unionen, trots att gemenskapsdomstolen sedan länge ansett att de grundläggande rättigheterna hört till gemenskapsrätten, i sina grundfördrag koncentrerat sig på mer, låt oss säga förvaltningsmässiga, frågor.
 
Europeiska rådet får nu genom Lissabonfördraget såväl en formell status som en mer varaktig ordförande. Förändringen innebär att en klar topptjänst som ordförande för Europeiska rådet bildas. Samtidigt som rotationsprincipen för ordförandeskapet bibehålls i de övriga rådssammansättningarna innebär det också samtidigt att rollen för ordförandelandets, stats- och eller regeringschef blir något oklar. Ur medlemsstaternas synvinkel skulle det falla sig naturligt att även regeringschefen skulle ha en roll under den tid medlemslandet deltar i ordförandearbetet. Ett avsteg från principen skulle försvaga trovärdigheten för såväl unionen som de alternerande ordförandeskapen.
 
Unionen kommer via Lissabonfördraget att klart stärka sin utrikespolitiska profil via den höga representanten för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Via sina dubbla roller dels om ordförande för utrikesrådet och som vice ordförande för kommissionen kommer den höga representanten att vara spindeln i nätet för EU:s gemensamma utrikespolitik. Att förvaltningen dessutom stärks med en europeisk avdelning för yttre åtgärder stärker strävandena ytterligare. Gränserna för avdelningens arbete gentemot såväl kommissionen som Europeiska rådet och de enskilda medlemsstaterna måste dock vara tillräckligt klara. Den höga representanten och avdelningen för yttre åtgärder kan medföra förändringar i de utrikespolitiska tyngdpunkterna och det kan i sin tur kräva förändringar också på hemmaplan.
 
Europeiska rådet skall i framtidenbestå bland annat av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, biträdda av en minister. Hittills har det varit kutym att även republikens president har möjlighet att delta i Europeiska rådet, något som ofta varit föremål för diskussion. EU-politik är inte primärt utrikespolitik, utan beslut som långt har inrikespolitiska följder. I och med de förändringar unionen gör för att stärka den utrikespolitiska dimensionen bör vi i Finland dryfta presidentens roll på Europeiska rådets möten på ett sådant sätt att grundlagens bokstav om utrikespolitiken även uppfylls.
 
En stark europeisk union, med en stark, gemensam, målmedveten och målinriktad bistånds- och utrikespolitik borde bli den moraliska makten i världen! En naturlig följd av satsningen skulle vara att unionen, som sådan, exempelvis skulle ta en permanent plats i Förenta nationernas säkerhetsråd – istället för de två nuvarande europeiska permanenta medlemmarna. Tanken kanske är svår att förverkliga, eftersom man sällan frivilligt ger upp en erhållen fördel, men det är ändå en tanke som är värd att kommas ihåg, också i diskussionerna om förnyelsen av FN.
 
Grunden för EU har alltid varit det fredsbygge och den överbryggare av sociala klyftor som unionen de facto innebär. Lissabonavtalet ger unionen och dess medlemmar mer säkerhet – i alla avseenden. Ju fastare integrationen är, desto mer främjas totalsäkerheten inom unionen. Den biståndsskyldighet som även togs in i det tidigare förslaget till konstitutionellt fördrag finns även medtaget i Lissabonfördraget. De mål som Finland ställt, att texten måste ta hänsyn till alla medlemsstaters försvars- och säkerhetspolitiska lösningar utan, att som de NATO-anslutna länderna ville, starkt knyta biståndsskyldigheten till NATO. Artikeln om biståndsskyldighet skapar en stark politisk solidaritet mellan de länder som hör till unionen. Svenska riksdagsgruppen anser att EU utgör den samarbetsram inom vilken Finland ska stärka säkerheten såväl i Europa som ur ett globalt perspektiv. Biståndsskyldigheten och satsningarna på EU:s snabbinsatsstyrkor är goda exempel på detta och även steg på vägen.
 
Att även unionens beredskap till civil krishantering stärks genom Lissabonfördraget är positivt. Unionens operativa kapacitet kommer i fortsättningen att stöda sig på civila och militära resurser. Svenska riksdagsgruppen vidhåller att den militära och civila krishanteringen skall fungera sida vid sida, bland annat för att inte riskera att civila organisationers neutralitet ifrågasätts. Den militära krishanteringen skall enbart koncentrera sig på att trygga säkerheten i området, men lämna övriga civila stabilitetsfrämjande åtgärder som exempelvis införande av "rule of law" till civila organisationer. Även på denna sektor har Finland ett brett kunnande, som även krishanteringscentret CMC Finland i Kuopio ytterligare förstärker
 
Åland anslöt sig till EU enligt ett särskilt protokoll. De problem som landskapet har med Lissabonfördraget och de brister som Åland upplever att finns i möjligheterna att påverka i EU-frågor måste åtgärdas. Svenska riksdagsgruppen förutsätter att statsrådet vid sidan av den process som pågår i riket med godkännandet av Lissabonfördraget även diskuterar med landskapet kring vilka lösningsmodeller som kan bli aktuella. Man har inte internationellt, inom unionen, lyckats lösa aspekterna kring Ålands ställning. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Frågan kvarstår hur som helst, och är också något som kommer att komma upp i framtiden.
 
Även Lissabonfördraget innehåller brister. Unionens värderingar bygger på respekt för bland annat demokrati och minoriteter. Trots detta har unionen som sådan liten beredskap att trygga, eller ens främja, minoriteternas deltagande i den europeiska politiken. Det finns en stor grupp EU-medborgare som försummats i diskussionen kring Europaparlamentets sammansättning. Jag tänker på de nästan 50 miljoner européer som tillhör en regional eller nationell språklig minoritet. Unionen har inte heller någon institutionell beredskap för områden eller unionsmedborgare som på något sätt avviker från majoritetsbefolkningen. Det här är något som unionen borde återkomma till för att på allvar uppfylla de värderingar man ställt för sig själv.

Elisabeth Nauclér höll gruppanförandet 10.4.2008.
Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50