Det är förståeligt att regeringens förslag om en väcker diskussion både i riksdagen och utanför riksdagen. Det är klart att ingen vill ha höjda avgifter, inte höjda skatter heller för den delen. Samtidigt är det ju så att den välfärd som vi alla stöder och kämpar för måste finansieras. Senast klientavgifterna (dit dagvårdsavgifterna också räknas) höjdes var 2002.
Redan under förra regeringen tillsattes en arbetsgrupp för att utreda behovet av en förhöjning av dessa avgifter. Arbetsgruppen gjorde också förslag till höjningar, men dåvarande regeringen valde att avstå från en höjning. Så  här i efterskott skulle det kanske ha varit klokt att ta en mindre höjning då för att undvika en högre höjning nu. Men det är historia!  Regeringens förslag handlar  dock inte enbart om en höjning - det kommer också andra förändringar som inte enbart är negativa. Familjebegreppet gällande avgifter för barndagvård skall ses över. Avsikten är att det skall motsvara familjens faktiska situation så långt som möjligt.
Efter ändringen kommer storleken på familjen att räknas ut efter hur många personer det finns i familjen: föräldrar eller andra vårdnadshavare och minderåriga barn som bor tillsammans med dem i samma hushåll. Tidigare var det så att man beaktade högst två av de barn som omfattades av rätten till barndagvård. Det betyder att de familjer som har många barn vinner på reformen och får således sänkta avgifter. Den högsta avgiften stiger från 200 euro per månad till 233 euro. Alltså får också en del höjda avgifter.
Den mycket omdiskuterade nollavgiften kvarstår, vilket nog är en viktig princip. Ingen skall behöva avstå från dagvård för barnen p.g.a. bristande ekonomiska resurser. När denna reform träder i kraft kommer klientavgifterna att justeras vartannat år, vilket innebär att man undviker problemet med att man med långa tidsintervaller höjer avgifterna relativt mycket.
Det här är ett exempel på beslut som inte är speciellt lätta, men dock nödvändiga. Välfärden måste finansieras och i Finland har vi ett system som består av en kombination av skattefinansiering och avgiftsfinansiering. Kommunernas ekonomi varierar, men det är givet att utan att avgiftsfinansiera en del av vården klarar kommunerna inte av sina skyldigheter. År 1997 utgjorde avgifterna 8,9 % av kommunernas driftskostnader. År 2006 var motsvarande siffra 7,4 %. Det visar att det är nödvändigt att göra något nu och faktiskt och faktiskt också fatta sådana beslut som håller på lång sikt. Även om de är impopulära.