Debatten om reformen av klientavgifterna inom social- och hälsovården har gått hög den senaste tiden. I tisdags diskuterades lagförslaget i riksdagens remissdebatt. Regeringspartiernas ledamöter tog fasta på att den nya lagen kommer att sänka avgifterna för låginkomsttagare, ensamförsörjare och flerbarnsfamiljer. Oppositionen lyfte istället fram de avgiftshöjningar som ofrånkomligt sker i vissa grupper. Orsaken till att lagen om klientavgifter förnyas är förstås att kostnaderna för social- och hälsovården totalt har stigit, och att avgifterna inte följt med. Samtidigt har förslaget en klar social prägel.
I kommunernas lagstadgade uppdrag ingår det att ordna social- och hälsovård för invånarna och eftersom denna service finansieras med bl.a. klientavgifter behövs avgifterna emellanåt ses över för att kommunerna skall kunna trygga en fortsatt god servicenivå. De nuvarande avgifterna har inte höjts sedan 2002, då euron infördes, och eftersom klientavgifterna, som uppgår till cirka fem procent av kommunernas totala inkomster, spelar en viktig roll i kommunernas ekonomi är det viktigt att balansera upp eftersläpningen av dem för att täcka de ökade driftskostnaderna inom social- och hälsovården.
Tvärtemot vad oppositionen vill låta påskina så handlar förslaget inte om en allmän höjning av dagvårdsavgifterna. Enligt lagförslaget revideras dagvårdsavgifterna så att dagvårdsavgifterna sänks för 48 % av barnfamiljerna och hålls oförändrade för cirka 12 % av familjerna. För cirka 40 % av familjerna med den största betalningsförmågan höjs dagvårdsavgifterna. Det står alldeles klart att denna reform i högsta grad är en social reform, som innehåller en viss inkomstöverföring från rika till fattiga. Dessutom kommer familjebegreppet att moderniseras så att det räknas ut enligt hur många personer det finns i familjen, d.v.s. föräldrar, vårdnadshavare och minderåriga barn som bor i samma hushåll. Också inkomstgränsen för dagvårdsavgifterna skall anpassas till utvecklingen av inkomstnivån för att avgifterna i fortsättningen skall ligga på samma nivå som familjens inkomster. Det kommer att underlätta situationen för många låg- och medelinkomsttagare, som hittills har varit tvungna att betala en allt högre avgift när inkomsten har ökat via indexjusteringar men inkomstgränserna har stampat på stället. Det kan ju inte anses vara rättvist!
Omsorgsminister Risikko gav ett par bra exempel i riksdagsdebatten om hur reformen kan utfalla. Om en ensamförsörjarfamilj med en vuxen och två barn har det ena barnet i dagvård och förälderns månadsinkomst är 2 400 euro har dagvårdsavgiften hittills varit 160,20 euro. Nu föreslår regeringen att samma familjs dagvårdsavgift skall sänkas till 98,20 euro per månad. Ministerns andra exempel var att en familj med två vuxna, som båda har en månadsinkomst på 2 000 euro, och tre barn i barndagvård har hittills betalat en dagvårdsavgift på 420 euro per månad. Nu förslås även deras avgift att minska till 397 euro i månaden. För de familjer som har större inkomster än genomsnittet stiger avgifterna något.
Som i alla reformer vinner en del och förlorar en del. Min bestämda uppfattning är ändå den att reformen är bra. Det kan inte vara fel att ensamförsörjare, familjer med lägre inkomster och familjer med många barn gynnas. Tvärtom upplever jag det som rättvist.