Såväl förra regeringen som nuvarande regering har förbundit sig att förverkliga ett utlokaliseringsprogram. Samtidigt har båda regeringarna också beslutit att genomföra ett s.k. produktivitetsprogram. Motiveringarna till båda programmen är likartade.

Åldersstrukturen inom den statliga förvaltningen är sådan att den ställer mycket stora krav på rekryteringen av arbetskraft. Arbetsmarknaden är redan nu i en sådan situation att det är fler människor som lämnar arbetsmarknaden än som kommer in på den. Konkurrensen om arbetskraften är alltså redan ett faktum. Alltså måste staten göra något för att kunna rekrytera kunnig personal.

Både utlokalisering av arbetsplatser och en höjning av produktiviteten i stadsförvaltningen bidrar till en gynnsam utveckling. Det finns emellertid alltid ett men. Det finns statliga funktioner vars uppgift är att ge service på båda nationalspråken. En utlokalisering av sådana funktioner ställer stora krav på beslutsfattarna. Det rimliga kravet är att varje sådant beslut borde innehålla en språklig konsekvensbedömning. Det räcker inte med att man noterar att det behövs service på två språk. Det måste göras en språklig konsekvensbedömning av alla de orter som är föremål för en utlokalisering av sådana statliga funktioner som skall ge service på finska och svenska.

Polisens telefoncentral har utlokaliserats till Kajana och av rapporterna att döma fungerar den dåligt på svenska - om den alls fungerar på svenska. På torsdagens frågetimme fick jag möjlighet att fråga ansvariga minister Holmlund om regeringen när beslutet gjordes, hade tillgång till någon bedömning huruvida man klarar av service på både finska och svenska. Minister Holmlund svarade att i det skedet när man flyttade telefoncentralen till Kajana, har man försökt bedöma hur man kan svara på samtalen på svenska och finska. Hon sa också att eftersom det i offentligheten förekommit uppgifter om att servicen inte är på den förväntade nivån så kommer man att fästa extra uppmärksamhet vid detta.

Som tilläggsfråga undrade jag om regeringen kunde överväga tilläggsresurser för att utbilda personalen i att behärska båda språken. Ministern svarade att om det finns ett klart behov så anser hon att man måste styra tilläggsresurser till Kajana. Det tolkar jag som ett löfte av ministern. Det är helt klart att det behövs mera ekonomiska resurser för språkutbildning. Alltså måste vi nu bevaka vad ministern och regeringen gör föra att förbättra situationen.

Ulla-Maj Wideroos