Tillsammans med riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott har jag under veckan besökt Island. Island är på många sätt ett annorlunda land. Med sina drygt 300.000 invånare, har man klarat av att skapa en stark ekonomi, och ett välfungerande samhälle. Låt vara att man just nu upplever instabilitet på penningmarknaden.
Den isländska arbetsmarknadssituationen utmärks av en synnerligen låg arbetslöshet, 1-2 % beroende på vilken statistik man följer. Den ansvariga för arbetsförmedlingen i Reykjavik ansåg att en procent är närmare sanningen! Islänningarna jobbar också långa dagar, längre i medeltal än vi gör i Finland. Arbetsveckor på i medeltal 42-44 timmar är normala. Därtill börjar
islänningarna jobba tidigt, redan vid 16-års ålder är det vanligt att man har ett jobb vid sidan om skolan. Man går även i pension betydligt senare än hos oss. Många äldre jobbar upp till 70-års ålder.
Vårt speciella intresse under resan var att få mera information om det system med föräldraledighet som infördes på Island år 2000. Då tog man nämligen ibruk det vi i allmänt tal kallat 3+3+3 systemet. Det går ut på att då ett barn föds får föräldrarna rätt till föräldraledighet så att mamman får 3 månader, pappan 3 månader och sedan får föräldrarna 3 månader som de fritt får disponera över. I praktiken kan mamman ta de första 6 månaderna och pappan de 3 följande. De individuella 3 månaderna kan inte överföras på den andra föräldern.Enda undantaget är om den ena föräldern avlider före han/hon hunnit ta ut sin ledighet. Föräldrarna kan också ha delar av ledigheten samtidigt om de så vill. Flexibiliteten ökas också av att man har 18 månader på sig att ta ut ledigheten.
För tiden då man är föräldraledig betalas en ersättning om 80 % av lönen. Nu har man också infört ett mycket högt övre tak, sedan en av de isländska bankdirektörerna varit på föräldraledigt. Bara ca 2% av de föräldralediga slår i taket.
Vad har då det nya systemet inneburit på Island? Jo, från att 0,2% av de nyblivna isländska papporna var föräldralediga 1997, var antalet åtta år senare uppe i ca 90%. I genomsnitt tog de ut 3 månader.
Hela systemet bekostas genom att man inrättat en föräldraledighetsfond, till vilken arbetsgivarna betalar en viss fastslagen avgift. D.v.s. samtliga arbetsgivare oberoende av om de har personal som berörs av föräldraledigheter eller inte betalar till denna fond. Också staten bidrar, och enligt de uppgifter vi fick under resan är fördelningen nära fifty-fifty.
På Island stöder en bred majoritet av befolkningen systemet, och av arbetsgivarna är också över 70 % positivt inställda. Slående var också hur naturligt männen på Island talade om sitt förädraledighetssystem. Jag fick den känslan att de också kände en gnutta stolthet över att kunna vara förebild för oss andra nordiska länder. Intressant var också att arbetsmarknadsorganisationernas representanter noterade, att vid jobbintervjutillfällen har frågan om framtida familjeplaner helt fallit bort. Den är inte relevant längre, och också på det sättet har kvinnornas situation på arbetsmarkanden förbättrats.
Det största problem man har idag är att ledigheten totalt sett är för kort och att familjerna har stora bekymmer med att få vardagen ordnad då barnet är mellan 9 och 18 månader.På Island kan man få dagisplats först från 1.5 års ålder. Därför har den isländska regerinegn som leds av det borgerliga partiet, också nu i sitt regeringsprogram tagit med en förlängning till 4+4+4 månader.
Sammantaget uppfattar islänningarna att deras ändring av föräldraledighetssystemet lett till att papporna är mera delaktiga i omsorgen om barnen, att kvinnornas situation på arbetsmarkanden förbättrats och att man troligen också lyckats minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Därtill har man lyckats förbättra barnfamiljenas ekonomi, och systemet har också lett
till att fler barn föds än tidigare.
Jag är övertygad om att vi i Finland har något att lära av islänningarna. Vi borde på allvar börja diskutera 6+6+6 systemet som vår jämställdhetsminister Stefan Wallin också varmt pläderat för.
Anna-Maja Henriksson
