Knappt har dammet lagt sig efter den tidigare utrikesministerns sms-skandal, då det är dags för nästa fadäs. Den här gången är det centerns gruppordförande Timo Kalli som bjuder in media till kalas.

Kalli gick som känt under veckan ut och meddelade att han inte anmält understöd som han fått av företag för sin riksdagsvalskampanj fastän beloppen överstigit anmälningsgränsen om 1.700 €. Han motiverade sitt beslut att handla så, med att det inte finns något straff om man bryter mot lagen!

Det är upprörande att en riksdagsledamot som dessutom är ordförande för landets största partis riksdagsgrupp, kan visa en sådan nonchalans mot en lag som han själv varit med och stiftat. Lagen skall vara lika för alla, och av oss riksdagsledamöter skall man åtminstone kunna kräva att vi själva förstår att efterleva de lagar vi stiftar.

Tyvärr är det så att Kalli inte enbart skapar en grumlig dager kring sig själv. Den här typen av agerande drar dessvärre oss alla beslutsfattare över samma kam, och göder politikerföraktet. Det är synd, så synd för utan ett fungerande politiskt system och förtroende för det, skakas samhället snabbt i sina grundvalar. Föga hjälper det att Kalli nu meddelat vilka bolag han fått bidrag av och att han kommer att betala tillbaka stöden. Hans attityd till lagen är ju det som varit det centrala. Det är ju inte i sig förbjudet att motta stöd från företag och privata, och det skall inte heller behöva vara något att skämmas över. För dem som inte själva har en stadig kassakista att luta sig tillbaka på, är det nästan omöjligt att kunna genomföra en riksdagsvalkampanj med framgång utan utomstående bidrag.

Valfinansieringslagen från år 2000 måste förtydligas. Det har veckans händelser visat. Samtidigt borde vi också komma bort från det tabu många företag och privata upplever att det är att vara med och finansiera val. För visst är det så att också företagen i vårt land i högsta grad är betjänta av att vi har ett fungerande samhällssystem. Å andra sidan är det lätt att förstå att det är oron över negativ publicitet som avskräcker såväl företag som privatpersoner i dessa sammanhang. Sedan är det en annan sak att varje kandidat själv måste klara av att bedöma, huruvida ens agerande i politiken påverkas av mottagna bidrag. För att öka tilltron till politiken är det entydigt att vi behöver mera öppenhet i redovisningen av hur valkampanjerna bekostas, och inte enbart på individnivå utan också på partinivå.

Systemet måste nu göras så genomskinligt som möjligt. Det skall gå att få reda vem som stött en viss kandidat med större belopp motsvarande dagens gräns på 1700 €, och på vilket sätt övriga medel skaffats. På det sättet kan folk själva avgöra om de anser att det finns bindningar mellan ledamoten och bidragsgivaren och vad det i så fall kan innebära i det praktiska politiska arbetet. Tydligen är det också dags att ta in någon form av sanktion om man bryter mot lagen. Böter är väl det som närmast kommer ifråga. Lite skulle det ändå klia i fingrarna att föreslå samhällstjänst!

Anna-Maja Henriksson