Diskussionen om valfinansiering fick ny fart när ordföranden för centerns riksdagsgrupp Timo Kalli medgav att han brutit mot valfinansieringslagen genom att hemlighålla den största donatorn i sin kampanj. Ännu en gång prövas allmänhetens förtroende för politikerna.
I den obligatoriska redovisningen av valfinansieringen skall namnet på donatorn och värdet av varje enskilt stöd uppges. Efter senaste riksdagsval var antalet försummelser i anmälningarna flera än tidigare. Kalli och andra betonar att man inte medvetet brutit mot lagen eftersom vissa stödföreningar självständigt samlar in bidrag från företag. När en ledamot skall presentera bidragen känner han eller hon endast till stödorganisationen, men inte enskilda bidragsgivare.
Enligt lagen skall bidragsgivare som gett 1700 euro eller mera uppges. Regeln är i sig tydlig men lagen innehåller inga sanktioner vid brytande mot den. Detta är en orsak till att ledamöter slarvar i sina anmälningar.
För att åstadkomma en lösning av problemet med oklara kampanjbidrag förbereds en reform av valfinansieringslagen från år 2000. Arbetsgruppen för reformen väntas presentera ett första utlåtande i brådskande ordning. Enligt justitieminister Tuija Brax skulle reformen innebära att bidragsbeloppen ändras, anmälningsplikten blir strängare och försummelse av rapportering straffbar. Målsättningen är att reformen skall vara klar innan Europaparlamentsvalet 2009.
Statsminister Matti Vanhanen har igen föreslagit ett tak för hur höga bidrag en person eller organisation kan ge. Som gräns nämner han 2000-3000 euro. Förslaget är väl menat och tänkvärt, men hur blir tillämpningen? Delas större belopp mindre?
Det nuvarande systemet är inte hållbart. En reform behövs av flera orsaker, fram för allt med tanke på den ökade offentligheten. Men även efter det kvarstår frågan hur kandidaterna skall lyckas finansiera sina kampanjer, som tenderar att bli allt dyrare. I riksdagsval kan bara 200 bli valda, medan det stora flertalet blir utanför med sina kostnader och räkningar. En försvårad valfinansiering gagnar inte nya och förhållandevis okända kandidater, varför förnyelsen inom politiken blir lidande.
För egen del kan jag inte låta bli att tänka på partiernas ansvar i det här sammanhanget. Partierna skall vara kärnan i demokratin och i det politiska arbetet. En naturlig målsättning bör vara att många och goda kandidater finns med i varje val. För att detta skall lyckas bör partierna i högre grad än tidigare delta i valfinansieringen.
Håkan Nordman