Nästan varje vecka slår olje- och bensinpriserna nya rekord. Effekterna av prishöjningarna för enskilda medborgare och för hela vårt samhälle är stora. Varje gång en bilist tankar ett fordon syns prisförändringarna i råoljan genast och varje gång en företagare fyller på diesel eller brännolja i sina tankar så noterar man att kostnaden är enormt mycket högre än för ett år sedan.

Det besvärliga i situationen är att den är så svår att åtgärda. En politiker föreslår accissänkningar, en annan föreslår förändringar i momssystemet och en tredje föreslår satsningar på kollektivtrafik. Ingen lösningsmodell ska förkastas oprövad, men en god princip när ett problem ska lösas är att börja med att definiera problemet. Och problemet är inte acciserna och inte heller momsen; problemet är den ökande efterfrågan på råolja, de oljeproducerande ländernas ovilja att öka produktionen och det faktum att nya oljefyndigheter upptäcks i en alltför långsam takt i förhållande till behovet. Det har lett till att råoljans pris har fördubblats på ett år och femdubblats sedan år 2001.

Situationen kommer att påverka alla i vårt land och långt utanför vårt lands gränser. Privatbilisterna ute på landsbygden har vanligtvis inget som helst val; ska man komma sig till jobbet, till affären, till läkaren eller överhuvudtaget förflytta sig de sträckor som krävs för att kunna fungera i samhället är det bara att bita ihop och betala. En växthusodlare som värmer upp sitt växthus med olja måste få ut de höjda energikostnaderna via produktpriset, men allt flera blir också tvungna att överväga investeringar i anläggningar för förnyelsebart fast bränsle. De transportföretagare som inte har en bränsleparagraf i sina avtal, eller annars inte lyckas omförhandla sina taxor, står inför en lönsamhetskris. Och i sista hand kommer alla varor att bli avsevärt dyrare än idag på grund av höjda transportkostnader. Finland rullar på gummihjul; cirka 80 procent av varutransporterna i landet fraktas längs våra landsvägar.

Vad kan statsmakten då göra? Återbäring av bränsle- och elacciser är en möjlighet som diskuteras i synnerhet för jordbrukets och livsmedelsproduktionens del. Det är ett gammalt krav från producentorganisationen och finns omnämnt i vårt regeringsprogram. Ett slopande av drivkraftsskatten, den gamla dieselskatten, är också en sak som varit framme i diskussionen. Skatten är helt fiskal och kom i tiderna till när dieseln var avsevärt billigare än bensinen. Det är den inte längre och man kan med fog anse att drivkraftsskatten har levt ut sin tid. Ytterligare satsningar på förnyelsebara fordonsbränslen är ett absolut måste, men det tar sin rundliga tid innan det får någon effekt. Tvärtom så har ju till exempel etanolinblandning hittills höjt bränslepriset.

Vad gäller jord- och skogsbruket krävs det forskning för att kunna producera biodrivmedel och för att ta fram ekonomiskt lönsam teknik, som ger mer energi än vad den tar. Det enda biodrivmedlet från jordbruket som idag uppfyller det kriteriet är biogasen, medan övriga råvaror som produceras inom sektorn inte med dagens teknik hållbart kan förädlas till biodrivmedel. Här väntar vi på regeringens förslag om såväl investeringsstöd som inmatningstariffer. Båda elementen kommer att ha en avgörande betydelse för utvecklingen i sektorn.

Dessutom har EU:s finansministrar redan för flera år sedan kommit överens om att inget EU-land ska reagera på höjda råoljepriser genom att sänka skatterna, med motiveringen att det enda man åstadkommer med det är ökat utrymme för prisförhöjningar för oljeproducenterna. Som en följd av detta möts också alla förslag till skattelindringar mycket kallsinnigt på vårt finansministerium. De stora och snabbt växande ekonomierna i Asien, bland annat Kina och Indien med flera, subventionerar olja för att stimulera den ekonomiska utvecklingen i sina länder och det bidrar självklart till den galopperande prisutvecklingen. Vår värld är oerhört beroende av olja, och det kommer att ta lång tid att göra sig fri från det beroendeförhållandet. Oljan är en ändlig resurs och mycket litet talar för att situationen ska ändras till det bättre på kort sikt. Det är en ringa tröst att ett högt råoljepris gör förnyelsebara alternativ relativt sett mera lönsamma. Däremot ska vi notera att när det gäller förnyelsebar energi är det på landsbygden som produktionsmedlen finns i form av åkermark och skogsmark. Den resursen ska vi också se till att utnyttja till landbygdens bästa när tiden är inne!

Mats Nylund