Interpellationsdebatt om en hygglig nivå på primärvården

14.10.2008 kl. 15:15
Att oppositionen väljer att interpellera just nu är ingen slump – vi har ju kommunalval om dryga två veckor. Men att diskutera primärhälsovården, som är en av de viktigaste kommunala serviceformerna, passar Svenska riksdagsgruppen alldeles utmärkt. Finland är ett välfärdsland. Värdig vård för alla är en av våra dyrbaraste grundlagsenliga rättigheter. Oberoende av var man bor, oberoende av ålder och sjukdom måste rätten till god vård också förverkligas i praktiken.
I samband med behandlingen av budgetförslaget för 2008 diskuterades både den nya barnskyddslagen och skolhälsovården ingående. Riksdagen förutsatte att regeringen effektiverar sina åtgärder för att garantera en regionalt jämlik skol- och studerandehälsovård för att förbättra elevernas hälsa och välbefinnande. Skolhälsovårdstjänsterna är obligatoriska primärvårdstjänster som eleverna skall ha tillgång till på lika villkor oberoende av var de är bosatta. Svenska riksdagsgruppen stödde redan då det höjda anslaget för barnskyddslagen. Tyngdpunkten i lagen ligger på åtgärder inom den öppna vården och på ett tidigt ingripande. Den tragiska händelsen i Kauhajoki visar att både det uttalandet som riksdagen gjorde i samband med budgetbehandlingen förra året och förnyande av barnskyddslagen var mycket viktiga. Men detta räcker inte.

Det är alldeles uppenbart att resurserna i skolhälsovården är otillräckliga, eftersom rekommendationerna om personal som bör finnas inte efterföljs. Det finns inga enkla räddningsmodeller för framtiden, men nog goda råd att fås av sakkunniga på barn och unga och deras uppväxtvillkor. Det handlar om helheter och samarbete, om hemmen och skolorna, fritiden och kamraterna, familjen och arbetslivet. Grundsakerna måste sättas i skick i skolhälsan. Det skall finnas arbetslag i skolmiljön som kompletterar varandras kunskap och ser till att alla elever blir sedda och noterade, i klassen och undervisningen, i hälsogranskningar och samtal.

Sedan år 2000 har det funnits ett budgetanslag för barn- och ungdomspsykiatri. Förra året fanns det inget anslag under ett eget moment, men riksdagen öronmärkte 4 miljoner för barn- och ungdomspsykiatrin. Svenska riksdagsgruppen anser att riksdagen igen bör göra en öronmärkning eller godkänna ett tilläggsanslag för ändamålet. Det är dags för regeringen att ta frågan på fullt allvar! Riksdagen skall inte tvingas sköta denna självklara sak.

Även sett ur statsekonomisk synvinkel sett är det motiverat att grundligt förbättra mentalvården. De öronmärkta anslagen har givit lovande resultat. Barnens illamående är ofta också ett tecken på att de vuxna i familjen kämpar med problem. Därför är det av central betydelse att hela familjer omfattas av specialriktade åtgärder. Erfarenheterna av de specialinriktade anslagen för barn- och ungdomspsykiatrin år 2000-2005 är goda, inte minst av förebyggande verksamhet.


Största delen av mentalvårdspatienterna vårdas inom kommunernas primärhälsovård, som inte har tillräckliga resurser för uppgiften. Omkring hälften mentalvårdspatienterna saknar den lagstadgade vård- och rehabiliteringsplanen, där behovet av medicinsk, psykologisk och social vård samt rehabilitering skall beskrivas. Uppgörandet av en vårdplan kostar i sig inget, men det krävs ett bättre samarbete mellan social- och hälsovården för att den skall leda till önskat resultat. En välutbildad personal är en väsentlig förutsättning för att rehabiliteringen skall fungera. När en vårdplan saknas finns det uppenbar risk för att vårdbehoven inte blir tillräckligt tydliga, vilket i sin tur leder till att vård och patienter inte möter varandra. På många orter saknas rehabiliterande tjänster. Även om blickarna riktas mot FPA så kräver det tilläggsresurser i kommunerna. Svenska riksdagsgruppen anser att en lösning av mentalvårdspatienternas problem att få vård måste fås till stånd nu!


Redan den förra regeringen började se över organisationen för den offentliga servicen och startade den pågående kommun- och servicestrukturreformen. När vissa partier intresserat sig mest för kommungränser har Svenska riksdagsgruppen betonat att målet i alla lägen är att säkra en högklassig vård- och servicenivå för kommuninvånarna – i alla delar av landet – också på 20 till 30 års sikt. Avsikten är att stärka servicestrukturerna genom att sammanföra servicen och öka samarbetet. Nya strukturer skall möjliggöra en effektiv användning av resurserna.

Som en logisk fortsättning på kommun- och servicestrukturreformen förbereder regeringen även en ny hälso- och sjukvårdslag, som är på en remissrunda. Reformen skall säkerställa att tjänster av hög kvalitet är tillgängliga för alla klienter i hela landet och samtidigt avlägsna hindren mellan primärvården och den specialiserade sjukvården. Enligt förslaget kommer kommunerna även i fortsättningen att ha ansvaret för att organisera, finansiera och utveckla folkhälsoarbetet och specialsjukvården. Kommunen kommer att kunna besluta om hur folkhälsoarbetet organiseras på lämpligt sätt, likväl med iakttagande av kommun- och servicestrukturformens krav på ett visst befolkningsunderlag. Ifråga om specialsjukvården skall kommunen vara medlem antingen i en samkommun för ett sjukvårdsdistrikt eller i en samkommun för ett hälsodistrikt.

Det räcker inte bara med tilläggsanslag för att trygga tillgång på god vård. Vi måste även se till att serviceproduktionen är anpassad till de nya utmaningar som vi står inför. Enligt förslaget till ny hälsovårdslag kommer förhållandet mellan specialsjukvården och primärvården att bli närmare och naturligare.

En ödesfråga är att stärka det förebyggande folkhälsoarbete. I regeringsprogrammet heter det även att
"primärvårdens ställning stärks". Annars förlorar vi politiker i kampen för folkets hälsa. Det i sin tur skulle drabba den allmänna utvecklingen. Det är bevisat att det lönar sig att investera i invånarnas hälsa. Det syns i utvecklingen ut i världen, i enskilda länder, i regionerna och i kommunerna.

För att det här skall lyckas måste hälsovårdscentralernas status höjas! Bara så kan tillgången på läkare och övrig personal på hälsovårdscentralerna tryggas. Det är även målsättningen för strukturreformen: större arbetslag, stimulerande arbetsteam och mera kunnande skall sättas i arbete för folkets hälsa, mot skillnaderna i hälsan, för finländare vid god hälsa som orkar och trivs i sitt jobb.

För att hålla hög kvalitet i vården behövs det en ordentlig satsning på personalen. Det handlar om vidareutbildning, men också om att besätta tjänster och ha tillräckligt med personal. Alltför många inom vårdsektorn vet inte från vecka till vecka om de har jobb eller inte. Personalen måste kunna känna trygghet för att i sin tur kunna ge en trygg och god vård

Statens andel av social- och hälsovårdens driftskostnader höjs med 1,9 procentenheter i nästa års budget. Kommunernas andel sjunker i motsvarande mån. Det kostar staten över 300 miljoner euro. Beaktar man de övriga tilläggen i budgetförslaget ökar dessa statsandelarna med nästan en halv miljard jämfört med innevarande år. Dessutom föreslås projektanslag om nästan 26 miljoner euro för den kommunala social- och hälsovården, 1 miljon euro mera än innevarande år.

Förhållandet mellan stat och kommun är komplicerat på många sätt. Även om kommunerna har självbestämmanderätt, är de mera och mindre beroende av ekonomiskt stöd av staten. Det statliga stödet fördelas sektorsvis men staten kan inte kräva att pengarna används till just det som de är avsedda för. Den kommunala självbestämmanderätten innebär också ansvar, ansvar för att ökade resurser används där de behövs bäst. Erfarenheterna av denna frihet är inte de bästa. Allt för ofta nonchalerar kommuner uppställda mål och kvalitetskrav, vilket bidrar till att kommuninvånarna hamnar i olika ställning och att deras rättigheter inte uppfylls i lagens anda.

Svenska riksdagsgruppen vill bevara kommunerna som starka ekonomiska aktörer med makt över sin egen ekonomi – med ett tillräckligt understöd av staten. De reformer som planeras inom den grundläggande sjuk- och hälsovården, såsom exempelvis den nya hälsovårdslagen, måste ges tillräckligt med resurser för att övergången till ett nytt system skall ske smidigt och leda till eftersträvade resultat.

Svenska riksdagsgruppen stöder en enkel övergång till dagordningen.
 

Håkan Nordman höll gruppanförandet 14.10.2008.

Riksdagsgruppen Riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Statsministerns upplysning om utrikes-och säkerhetspolitiska läget

Gruppanförande hållet av ledamot Eva Biaudet
10.09.2024 kl. 15:00

Interpellation om minister Rydmans ställning

Gruppanförande hållet av ledamot Otto Andersson,
20.06.2024 kl. 12:41

Responsdebatt om statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna för 2025–2028

Gruppanförande framfört av riksdagsledamot Henrik Wickström.
12.06.2024 kl. 15:00

Interpellation om regeringens miljö- och klimatpolitik

Gruppanförande hållet av ledamot Mikko Ollikainen.
05.06.2024 kl. 15:00

Interpellation om regeringens finanspolitik 

Gruppanförande hållet av ledamot Henrik Wickström.
15.05.2024 kl. 15:00

Statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna 2025–2028

Gruppanförandet under remissdebatten framfördes av ledamot Otto Andersson.
07.05.2024 kl. 15:00

Interpellation om sjukhusnätverket

Gruppanförandet hållet av ledamot Henrik Wickström.
23.04.2024 kl. 15:03