Förhållandet mellan staten och kommunerna är en fråga som med jämna mellanrum är på tapeten. Hur mycket skall staten styra kommunernas verksamhet? Skall man öronmärka statsandelarna som man gjorde förut? Hur stor frihet skall kommunerna egentligen ha?

Det är säkert så att dagens system behöver en översyn. Det finns skillnader mellan kommunernas servicenivåer och skillnaderna borde inte tillåtas bli alltför stora. Men det är inte säkert att en stark styrning från statens sida löser problemet.

Förhållandena i kommunerna är olika - likaså behoven. Det måste nog finnas en rätt stor frihet för kommunerna att bygga upp sin service utgående från kommunernas egen situation. Samtidigt behöver staten instrument att ta till om kommunerna inte sköter sig. Modeller finns. De sjukvårdsdistrikt som inte uppfyller vårdgarantin kan bestraffas med böter. Något liknande system kan säkert utvecklas gällande kommunerna. Och man kan ge kommuninvånarna större frihet att söka service utanför kommunens gränser om den egna kommunen inte klarar av sin uppgift.

Tag dagvården som ett exempel: om hemkommunen inte kan erbjuda dagisplats inom rimlig tid kunde familjen få rätt att vända sig till grannkommunen. Det finns säkert andra liknande situationer där man kunde ge kommuninvånarna större rättigheter. Det är ett bra sätt att påverka den egna kommunen. Eller varför inte ta i bruk systemet med servicesedlar? Också det ett sätt att låta kommuninvånarna få mera att säga till om.

Om man alltså ger kommuninvånaren större påverkningsmöjligheter behöver man inte öronmärka statsandelarna och staten behöver inte styra kommunens verksamhet. Kommuninvånaren tar hand om styrningen och gör det naturligtvis utgående från de behov som finns.

På så sätt byggs också ett närmare förhållande mellan kommunpolitiker och invånare upp. Det är nödvändigt att så sker - det ökar intresset för det politiska arbetet i kommunen. Ett arbete som är nog så viktigt och som kräver att kommuninvånarna också engagerar sig i val och röstar.


Ulla-Maj Wideroos