Utvecklingsstrukturer på svenska behövs för att säkerställa en god vårdkvalitet också för den svenska befolkningen. Forskare Siv Sandberg har nyligen uttalat sig om att former och modeller för den svenska servicen behöver utvecklas och spridas och att Svenskfinland tyvärr är en aning på efterkälken då det gäller de allmänna trenderna inom organisering av offentlig service.

I förändringskeden är svensk service utan svensk förvaltning och ledning mycket sårbar. Det är inte tillräckligt om det svenska inskränker sig till själva servicen så som skola, barndagvård och äldreomsorg.

I Nyland finns två konkreta exempel på positivt utvecklingsarbete på svenska. I Esbo slog man 1999 samman den svenska dagvården med bildningssektorn. Målet var att stärka det svenska språket, kulturen och traditionerna. Detta medförde också att man förbättrade utrymmesanvändningen, gjorde gemensam utveckling av läroplanerna möjlig och för barnen underlättade övergången från daghem till skola. Det blev också lättare att ordna gemensam fortbildning för personalen.

Samtidigt grundade man en gemensam svensk dagvårds- och utbildningsnämnd. I detta är Esbo en föregångare i hela landet, inte bara på den svenska sidan. Erfarenheterna är mycket goda. Sammanslagningen har också inneburit ett aktivt utvecklingsarbete för att hitta strukturer som fungerar bäst i praktiken. Arbetet fortgår ännu och en kontinuerlig strukturutveckling är fortsättningsvis viktig.

Ett annat exempel på svenskt utvecklingsarbete med goda resultat så är BB i Ekenäs. Man har satsat på utvecklingsarbete och tagit i bruk nya metoder i både vård och förlossningar. I Ekenäs har man haft en tradition av gott samarbete mellan barnavdelningen och barnkliniken i Helsingfors i akt och mening för att satsa just på själva utvecklingsarbetet. Värt att notera är att man har kunnat
garantera service på både finska och svenska. Alla jämförelser som gjorts har kunnat påvisa att vårdresultaten varit goda. Även rekryteringen av personal har varit effektiv. Här har vi alltså ett fungerande koncept, som dessvärre just nu är hotat på grund av effektiveringskrav inom HNS. Skulle nedläggningen av BB i Borgå och Ekenäs bli ett faktum så försämras vårdtryggheten och den svenska servicen för sjuka barn och gravida kvinnor radikalt i Nyland. Detta är oacceptabelt.

Sedan ett dåligt exempel på hur situationen kan vara då strukturerna saknas. Barnpsykiatrin på svenska är underdimensionerad i hela huvudstadsregionen. Allra sämst är situationen i Vanda där ansvariga för barnpsykiatrin inte ens känner till om det finns behov att ordna barnpsykiatri på svenska. Man tror alltså antingen att behovet inte överhuvudtaget existerar eller så att
svenskspråkiga barn skulle ha mindre problem. Felet här ligger i att man inte frågar efter barnets modersmål. Det viktigaste medlet för att bota psykiatriska sjukdomar är just språket; diskussionen.

Det behövs svenska förvaltningsstrukturer om vi vill bevara tvåspråkigheten i Finland. Under de senaste åren har vi många gånger upplevt att befintliga svenska förvaltning varit hotade. Vi förlorar något betydande om svenskan försvinner som förvaltningsspråk, även om servicen på något sätt kan bevaras.

Utgångspunkter som gäller för det svenska som skiljer sig från det finska är för det första att befolkningsunderlaget är mindre än det finska. För övrigt är avståndet eller området där verksamheten skall ske större än motsvarande på finska samtidigt som det kan finnas en betydande del personer som är tvåspråkiga som söker sig till den svenska servicen men behöver extra stöd med svenskan. Detta syns tydligt bl.a. inom dagvården. I Esbo är 60% av barn i tvåspråkiga familjer registrerade som svenskspråkiga. Även rent praktiska lösningar kan se annorlunda ut. Som exempel så är det vanligare i svenska skolor att barn med specialbehov integreras i undervisningen och det här kräver en annan slags planering av funktioner i undervisningen.

Där svensk förvaltning saknas glöms den svenska aspekten lätt bort. Vi som är med i politiken vet att man hela tiden får påminna om det svenska. Verkligheten ser för det mesta annorlunda ut på svenska. Alltför ofta beror det på att den svenska aspekten beaktats så, att det funnits en finlandssvensk person, kanske av en slump, i organisationen som påmint om det svenska. Om personen flyttar eller byter jobb kan konsekvensen vara att den svenska servicen blir lidande.
Det är ett stort problem att vi inte i huvudstadsregionens tre stora städer har någon svenskspråkig i städernas tjänstemannaledning.

I huvudstadsregionen var KSSR-processen starten för en utredning om den svenska servicen. Vi ville utreda vad den finlandssvenska befolkningen hade för åsikter om servicen och ta fram konkreta åtgärdsförslag för att stärka den.

Förvaltningen och organiserandet av den svenska servicen har med tiden utvecklats på olika sätt i kommunerna. Där den svenska förvaltningen är som starkast är man även som mest nöjd med den svenska servicen.

I den rapport som uppgjordes konstateras att säkerställandet av välfärdstjänster för den svenskspråkiga befolkningen förutsätter samordning av strategier och handlingsprogram. Det enda permanenta samarbetsorgan som idag samlar intressen inom hela regionen är huvudstadsregionens kompetenscentrum på det sociala området.

Arbetet med förvaltningsreformen gjordes av en arbetsgrupp med experter underledning av Kristina Wikberg. En undersökning utfördes där 2400 personer i åldern 18-80 i huvudstadsregionen tillfrågades om varierande frågor gällande kommunal service. Man gjorde också djupintervjuer med ett antal sakkunniga. Arbetet utmynnade i en rapport med tio konkreta åtgärdshelheter och målet är nu att förverkliga dessa i kommunerna i huvudstadsregionen.

Anförande på slutseminariet för projektet Svensk utvecklingsenhet för socialt arbete 1.9.2008