Det behövs en aktiv politik för att motarbeta klimatförändringen och stärka sjösäkerheten i de nordliga områdena. Ursprungsbefolkningens rät till sina näringar, traditioner, språk och kulturer måste bevaras. När strategier för framtiden görs upp måste miljön och kommande generationers rättigheter at leva och verka i sin egen omgivning stå i fokus.

På Arktis framhåller ursprungsbefolkningen att naturresurserna finns inom deras territorier och att de bör ha rätt att var med och dela på framtida intäkter. Samtidigt är de oroliga för vad exploateringen av naturresurserna innebär för deras traditionella näringar och kultur. De märker redan nu stora förändringar i sin livsmiljö.

Smältande isar och kortare vintrar har också lett till problem för att bedriva de traditionella näringarna jakt och fiske. De bekanta rutterna man i århundraden har rört sig på har blivit farliga och osäkra att ta sig fram på. Det är en paradox att framtida utvinning av de enorma reserverna av olja och gas som antas finnas i området, då de utvinns och konsumeras, kommer att bidra
till växthuseffekten.

På många håll inom den arktiska regionen är levnadsförhållandena för befolkningen sämre än för den övriga befolkningen. I USA:s arktiska region Alaska är levnadsstandarden låg mätt med flera olika indikatorer. Barndödligheten, förekomsten av tuberkulos, tillgången till rent vatten och
energi är mycket störrre än i andra delstater. Ett stort problem är att unga familjer flyttar bort, skolor måste stängas och avstånden till servicen är långa.

Man har inte bemödat sig om att stödja ursprungsbefolkningens kultur och språk. I Alaska talar ursprungsbefolkningen över 20 olika språk, men många av dem håller nu på att försvinna. Med språken försvinner kulturtraditioner som först vidare i tusentals år. Utan en aktiv politik som stöder ursprungsbefolkningen att tala sina språk och ge dem en möjlighet att använda sina språk i vardagen har språken mycket svårt att överleva.

Sjöfarten, speciellt kryssningstrafiken, i den arktiska regionen har ökat kraftigt under de senaste åren. Ett akut problem är att räddningskapaciteten för eventuella olyckor till havs är helt underdimensionerad i förhållande till fartygstrafiken. Därför uppmanade den grönländska kustbevakningens amiral senaste år alla världens rederier att koordinera kryssningarna till de nordliga regionerna så att minst två kryssningsfartyg alltid samtidigt rör sig nära
varandra. Skulle en olycka ske skulle det andra fartyget snabbt kunna komma till undsättning.

Parlamentarikerna på den Arktiska konferensen och på Östersjökonferensen har i sina respektive resolutioner konstaterat att den internationella maritimorganisationen bör uppgöra skärpta bindande säkerhetsregler för den internationella sjöfarten och att detta är speciellt viktigt i områdena som
tidvis är isbetäckta. Skärpta säkerhetsregler skulle också behövas för Östersjön, där cirka 2000 fartyg dagligen trafikerar.

Under de senaste månaderna har utmaningarna för den arktiska regionen diskuterats inom Nordiska rådet, på den parlamentariska Östersjökonferensen i Visby och på parlamentarikernas arktiska konferens i Fairbanks, Alaska. Det är lätt att förutspå att ett ökat intresse kommer att riktas mot Arktis i framtiden.

I samband med Nordiska rådets session ordnades en debatt om den nordiska dimensionen. Begreppet lanserades ursprungligen för att stärka den nordeuropeiska regionens ställning inom EU och för att fördjupa samarbetet särskilt med Ryssland. Ett synligt resultat av den nordliga dimensionen är förverkligandet av sydvästra S:t Petersburgs reningsverk.

EU utarbetar också en strategi för Östersjöregionen och en strategi för Arktis. En öronmärkt strategi för Arktis är ett första steg för att stärka EU:s kunnande och intresse för området där mycket återstår att göra. Genom att bidra med sitt stöd och sin kunskap kan de nordiska ländernas regeringar medverka till att främja en stabil utveckling i land och hav kring Nordpolen.

Debattartikel i Hbl 29.10.2009 tillsammans med Bente Dahl, ordförande för mittengruppen i Nordiska rådet