Ärade herr talman! Utrikesutskottet har i sitt betänkande tagit ett helhetsgrepp om dagens matkris. Där finns en omfattande redogörelse för vad utskottet anser vara orsaken till dagens kris, men oavsett orsaker är det ett faktum att varje dag dör 25 000 människor i hunger, av dessa är 60 procent kvinnor. Och varje år dör det fler människor i hunger än under första världskriget, dvs. nästan 10 miljoner. Hunger har grava följder även hos dem som överlever, eftersom hunger hos barn inte låter dem utveckla sin intelligens fullt ut och stör inlärningen, ifall det på grund av av fattigdom överhuvudtaget erbjuds någon utbildning. Så kan man fortsätta med siffror och uppgifter som är lika chockerande, men det är bara att konstatera att världen har inte råd med detta och något måste göras.
Enligt Fao:s deklaration i Rom från 1996 var målet att halvera hungern i världen till 2015, men för tillfället ökar antalet hungriga i världen med 4,5 miljoner per år. Det finns en omfattande redogörelse i utskottsbetänkandet för orsakerna till den uppkomna krissituationen, orsaker som vi själva åstadkommit. Det krävs en strukturell förnyelse gällande i-ländernas jordbrukspolitik och då särskilt jordbruksstödet. Samma sak gäller vår handelspolitik, våra mål för användningen av biobränsle måste noga övervägas. Vi måste förhindra ekonomisk spekulation med livsmedel, men framför allt vi måste inse att på längre sikt är klimatförändringarna det största hotet mot vår livsmedelsproduktion.

De ökade råvarukostnaderna har lett till stigande fraktpriser på livsmedel och vi kan ännu inte överblicka hur den rådande finanskrisen kommer att påverka problemen. Men oavsett står det klart att det handlar om ett problem som måste lösas i ett globalt perspektiv. Fao har tagit initiativ mot de stigande matpriserna. Toppmöten har hållits och strategier har utarbetats, och självfallet är det viktigt att Finland spelar en aktiv roll, men det är samtidigt väldigt lite ett land som Finland kan göra ensamt. En sak kan dock och måste Finland göra alldeles ensamt, nämligen uppfylla sina egna biståndsmål.

Inom svenska riksdagsgruppen har det sedan länge funnits en tradition att fungera som vakthund och pådrivare för att biståndsmålen skall uppnås. Jag har frivilligt tagit på mig den rollen och även i den pågående budgetbehandlingen har jag lagt fram en budgetmotion som syftar till att Finland skall uppfylla vad man internationellt förbundit sig till, nämligen 0,51 procent av bnp 2010 och 0,7 procent 2015. Det är inte första gången utrikesutskottet ger ett enigt betänkande i denna fråga, men nu med större kraft än tidigare.

Om riksdagen har något inflytande på den finska politiken ser jag det som oundvikligt för regeringen att nu bry sig om vad riksdagen säger och ta sitt världsansvar. Och minister Väyrynens besked om Finlands utsikter att nå målet tidigare i kväll var därför glädjande. Finland kandiderar för en plats i FN:s säkerhetsråd, men det är svårt att göra det med någon större trovärdighet så länge inte Finland uppfyller sina egna och EU:s mål för hur vi skall bidra till att komma tillrätta med världssvälten. Självfallet skall inte Finland betala bistånd för få en plats i säkerhetsrådet utan för att medlen behövs.