Säkerhetskontrollen av flygpassagerare

Till riksdagens talman

Luftfartsverket är en sådan myndighet som enligt 23 § 3 mom. i språklagen (423/2003) skall betjäna allmänheten på båda nationalspråken. Myndigheten kan enligt 25 § i språklagen inte avtala bort sina språkliga skyldigheter genom att överlåta uppgifter till t.ex. privata företag, utan den skall försäkra sig om att företaget i fråga ger sådan språklig service som förutsätts av myndigheten.

Säkerhetskontrollen av flygpassagerare som hör till Luftfartsverkets ansvarsområde upplevs av många flygpassagerare som besvärlig och rent av obehaglig, men den är naturligtvis ett nödvändigt ont för allas vår säkerhet i luften. Det som däremot inte sköts som det borde är säkerhetskontrollen av passagerare med svenska som modersmål, för dem ges för närvarande ingen service alls på modersmålet. Det är sårande att i denna annars också integritetskränkande situation inte automatiskt bli bemött på sitt modersmål, eller ens tillåtas använda det, vilket man ju har laglig rätt till, oberoende av språkkunskaper. Särskilt problematisk är situationen för en ovan, oftast äldre, i många fall kanske handikappad, passagerare som inte får instruktioner eller service på svenska. Det finns inga bestämmelser om att en finländsk medborgare som reser utomlands bör kunna finska eller engelska.

Det skall inte vara någon skillnad om man reser från inrikesterminalen eller med Air Åland, som ju bedriver inrikestrafik mellan Helsingfors och Mariehamn, från utrikesterminalen på Helsingfors-Vanda flygfält; i båda fallen skall man få service på svenska.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Vad ämnar regeringen göra för att se till att det blir en omedelbar ändring så att säkerhetskontrollen av flygpassagerare sköts enligt lag så att svenskspråkiga passagerare automatiskt blir bemötta på sitt modersmål och
vilka åtgärder ämnar regeringen vidta så att motsvarande missförhållande inte upprepas då myndigheter ingår avtal med privata aktörer?
Helsingfors den 8 december 2008

Elisabeth Nauclér /sv

---------------------------------

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 945/2008 rd undertecknat av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér /sv:

Vad ämnar regeringen göra för att se till att det blir en omedelbar ändring så att säkerhetskontrollen av flygpassagerare sköts enligt lag så att svenskspråkiga passagerare automatiskt blir bemötta på sitt modersmål och
vilka åtgärder ämnar regeringen vidta så att motsvarande missförhållande inte upprepas då myndigheter ingår avtal med privata aktörer?
Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

I motsats till vad som sägs i spörsmålet är Luftfartsverket (Finavia) ingen myndighet, utan ett statligt affärsverk. Enligt lagen om Luftfartsverket (1245/2005) har verket de facto en del offentliga serviceuppdrag. De räknas upp i 4 §, men där nämns inte säkerhetskontroller.

Enligt 24 § i språklagen (423/2003) ska statens affärsverk betjäna och informera allmänheten på finska och svenska i den omfattning det behövs med tanke på verksamhetens art och sammanhanget och på ett sätt som enligt en helhetsbedömning inte kan anses orimligt för affärsverket eller bolaget. Bara när statliga affärsverk utför myndighetsuppgifter tillämpas språklagens bestämmelser om myndigheter på dem.

Enligt bestämmelserna i luftfartslagen (1242/2005) om att säkerställa den civila luftfarten är Luftfartsförvaltningen den övervakningsmyndighet i Finland som svarar för säkerheten på flygplatserna. Att utföra säkerhetskontroller är emellertid inte en myndighetsuppgift i den mening som 24 § i språklagen avser, utan enligt 102 § i luftfartslagen är det i första hand ledningsenheten för flygplatsen som har ansvaret för kontrollerna, i de flesta fall Finavia. I Seinäjoki och S:t Michel är det privata ledningsenheter som svarar för säkerhetskontrollerna. De offentliga förvaltningsuppgifter som hänger samman med säkerhetskontrollerna och som nämns i 102 § i luftfartslagen ingår i den nationella civila luftfartsmyndighetens, Luftfartsförvaltningens, tillsynsuppdrag. Luftfartsmyndigheten kan inte själv utföra kontroller eftersom den då skulle kontrollera sig själv, och det strider mot principerna i EG-lagstiftningen.

På de flygplatser som drivs av Luftfartsverket utförs säkerhetskontrollerna vanligen av verkets egen personal, men på de största flygplatserna har verksamheten helt eller delvis lagts ut på utomstående. Till exempel på Helsingfors-Vanda flygplats arbetar nästan 1 100 säkerhetskontrollörer som är anställda av fyra olika företag och godkända av luftfartsmyndigheten.

På de flygplatsorter där svenska används i större utsträckning, bland annat i Vasa och Kronoby, har Finavia kapacitet att ge service också på svenska.

Att anlita privata aktörer, exempelvis bevakningsföretag, för säkerhetskontroller är allmän praxis som är tillåten enligt gemenskapslagstiftningen och även tillämpas i andra medlemsstater. I den nya luftfartslagen ingår bestämmelser om utbildningskraven för säkerhetskontrollörer i 101 § 1 mom. och i 107 § 1 mom. När lagförslaget var aktuellt hade grundlagsutskottet ingenting att anmärka mot att privata aktörer anlitas (GrUU 48/2005 rd, RP 139/2005 rd).

Enligt 101 § i luftfartslagen ska säkerhetskontrollörer ha den utbildning som krävs för uppgiften och vara godkända av Luftfartsförvaltningen. Minimikraven på utbildning av säkerhetspersonal ingår i gemenskapens förordning (EG) nr 2320/2002 om gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten. Säkerhetspersonalen ska utbildas till att fullgöra de uppgifter som de kommer att tilldelas. Utbildningen ska omfatta, men inte begränsas till, följande områden:

metoder och utrustning för säkerhetskontroll,
procedurer vid säkerhetskontroll,
metoder för säkerhetskontroll av kabin- och lastrumsbagage,
säkerhetssystem och tillträdeskontroll,
säkerhetskontroll före ombordstigning,
säkerhetsåtgärder avseende bagage och frakt,
säkerhetsåtgärder avseende luftfartyg,
vapen och föremål som omfattas av restriktioner,
översikt över terrorism och
andra områden och åtgärder som rör luftfartsskyddet och anses lämpliga för att öka säkerhetsmedvetenheten.

Utbildningens omfattning kan ökas i enlighet med luftfartsskyddsbehoven och den tekniska utvecklingen. Den inledande utbildningsperioden för personal som ska utföra säkerhetskontroll får inte vara kortare än den som rekommenderas av Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO). Det ingår inga särskilda krav på språkkunskaper för säkerhetspersonal och de behöriga gemenskapsförordningarna har heller inga sådana bestämmelser.

Också av rent praktiska skäl vore det orimligt att ha ett särskilt krav på att säkerhetskontrollörer ska ha kunskaper i svenska. Omsättningen är stor bland kontrollörerna och krav på språkkunskaper skulle ha den konsekvensen att ledningsenheterna för flygplatserna eller underleverantörerna inte kan anställa vissa personer trots att de uppfyller kraven i förordningen om skyddsregler. På flygplatserna i bland annat östra och norra Finland utlöser ett villkorslöst krav på språkkunskaper direkt den ohållbara situationen att flygplatserna står helt utan säkerhetskontrollörer.

Trots allt kan man framhålla att skyltningen på Finavias flygplatser är på finska, svenska och engelska och att det skriftliga material som finns i säkerhetskontrollen är tillgängligt på ett flertal språk. Också personalen i informationen i avgångshallarna ger service på flera olika språk.

Helsingfors den 30 december 2008

Trafikminister Anu Vehviläinen