Så har ett nytt år börjat och det politiska livet inleds med nya tag. Tyvärr startar året med flera dåliga nyheter: Krig på Gaza-remsan som den sämsta utrikesnyheten och inrikes nästintill dagliga besked om nya samarbetsförhandlingar och uppsägningar inom industrin. Och så förstås ett fortsatt kärvt språkpolitiskt klimat.

I torsdagens nummer av centerpartiets tidning Suomenmaa har svenska centern fått en egen kolumn och som första skribent figurerar distriktsordförande Peter Albäck. Nu kunde ju någon ha väntat sig att svenska centern skulle använda sin första kolumn till att ställa upp mål för något som rimligen kunde vara distriktets uppgift, genom att ta ställning till exempelvis kommande förvaltningslösningar i Österbotten rörande till exempel Karlebys och Mellersta Österbottens förbunds orientering. Som känt har ju centerpartiet uttryckligen valt en annan linje i frågan än såväl Karleby stad som de flesta andra partier.

I stället använder ordförande Albäck spaltutrymmet till att försöka förvränga bilden av finlandssvenskars krav. Han kryper ihop och närmast förlöjligar de svenskspråkigas krav på god service på sitt modersmål som är i enlighet med vår grundlag och vår språklag. Först hävdar han alldeles riktigt att svenskan i Finland kan tryggas endast om vi förmår bibehålla de finskspråkigas positiva attityd till landets andra officiella språk. Men redan i nästa mening går han ut med att vi inte ska tro att vi uppnår detta genom att kräva fullständig svenskspråkig service i Tohmajärvi eller Joensuu, och fortsätter med att sådana utsvävningar endast retar upp den vanliga finskspråkiga befolkningen och riskerar den breda sympati och det stöd vi har idag!

I och med detta gör han sig skyldig till ett dessvärre vanligt, och ytterst oärligt, grepp i debatten: Han låter förstå att finlandssvenskar skulle ställa sådana krav som mig veterligen ingen krävt, varefter han polemiserar mot sin egen nidbild. Jag uppfattar det som ett ytterst rimligt krav att till exempel Karlebyborna och Vasaborna får service på sitt modersmål. Att centerns svenska distriktsordförande i centerns partitidning försöker ge en bild av att finlandssvenskarnas krav på service på sitt modersmål i tvåspråkiga kommuner eller av statliga förvaltningar skulle vara något ohemult är inte ägnat att gynna förståelsen för svenskan inom centerpartiet. Att krypa och huka sig och avstå från rättmätiga krav har heller aldrig varit någon stor framgångsstrategi. Ingen respekterar och lyssnar på den som inte respekterar sig själv.

Så gott som alla finlandssvenska politiker som är verksamma i landets tre stora partier brukar hävda att det rätta sättet att bevaka de svenskspråkigas rättigheter är att verka inom de stora partierna. Självfallet är det så att det har en avgörande betydelse hur de stora partierna ser på den svenskspråkiga servicen. Flera av dem har också hävdat att Sfp har levt ut sin roll och kunde läggas ner eftersom den finlandssvenska bevakningen nu sker i övriga partier. Resultatet av denna bevakning låter dock vänta på sig. Tvärtom ser vi med all tydlighet att svenska språket tappar terräng på område efter område och tillmäts ringa eller ingen betydelse i olika statliga förvaltningslösningar.

Det finns förstås politiker i de stora partierna som gör uppriktiga och seriösa försök att påverka sina partiledningar i finlandssvenska ödesfrågor, med varierande framgång. Jag tar här risken och nämner två: Socialdemokraten Jacob Söderman och samlingspartisten Kimmo Sasi. Och så finns det sådana som direkt motverkar finlandssvenskars och tvåspråkigas intressen, ett exempel kan man hitta i centerpartiets svenska distriktsordförande Albäck.

Det tål att upprepas: Finlandssvenskarnas behov är inte sexprocentiga, de är hundraprocentiga. Så länge finlandssvenska politiker i de stora partierna är de första att underkänna detta kommer vår väg mot ett bättre språkklimat att vara törnbeströdd.