Riksdagsarbetet drog i gång på allvar den här veckan. Onsdagen var vikt för gudstjänst och riksmötets öppnande under högtidliga former med därpå följande kaffe och tilltugg i rikssalen. Det självklara samtalsämnet var presidentens tal men också biskop Mikko Heikkas predikan.

Bägge framhöll med all tydlighet att vi nu behöver sluta upp för varandra och ge utrymme för solidaritet och gemensamt ansvar. Det handlar om att bry sig om och inte lämna någon grupp i samhället vind för våg. Det handlar om att trygga sysselsättningen och skapa förutsättningar för en meningsfull vardag för alla. Biskop Heikka frågade sig om vi faktiskt alla sitter i samma båt, eller om de som har det väl ställt har hoppat över till sin egen lustjakt medan de övriga sitter kvar i en läckande båt? För egen del vill jag inte höra till dem som medverkar till en sådan utveckling. Tvärtom vill jag vara med och se till att det räcker flytvästar till alla också då ekonomin går neråt, inte bara till dem som också annars klarar av att hålla sig ovanför vattenytan. Alla skall kunna leva ett drägligt liv i Finland, också under en lågkonjunktur.

För samhällsfreden är det oerhört viktigt att klyftan mellan de som har de bra och de som varje dag får kämpa för att få vardagen att gå ihop inte blir större. Därför behöver vi fortsätta satsa på att de som har det sämst ställt skall få det bättre. Regeringens förslag om en garantipension på minst 685 € är en synnerligen viktig bit i de strävandena. Ensamförsörjarna och de långtidsarbetslösa hör också till dem vars ekonomiska situation kräver särskild uppmärksamhet.

Mycket glad blev jag över att presidenten i sitt tal betonade rätten till lika service på modersmålet. Det var en ytterst välkommen och värdefull markering, en sådan som många av oss efterlyst. Hennes påpekande om att de språkliga rättigheterna är tryggade i lag, men att de också i praktiken behöver tillgodoses värmde. Det är just den insikten som dessvärre många kollegor och också ministrar saknar. Precis som presidenten framhöll krävs det vilja för att de språkliga rättigheterna skall kunna förverkligas på lika grunder i vardagen.

Det är alldeles klart att vi i riksdagen har en ytterst arbetsintensiv tid framför oss. Ekonomin kommer att spela huvudrollen för lång tid framöver. Därutöver kommer vi bl.a. att få bita i den säkerhetspolitiska redogörelsen och en mängd lagförslag berörande allt från revidering av alkohollagen och tobakslagen till vattenlagen, lotterilagen, regionförvaltningslagen, vallagen, valfinansieringslagen, passlagen, vapenlagen och universitetslagen för att nämna några.

Det är bra att minnas att det är i riksdagens utskott som det mest arbetsintensiva jobbet görs av oss riksdagsledamöter, inte i plenisalen. Det är också i utskotten som man kan få till stånd förändringar i regeringens lagförslag. Talturer i utskotten statistikförs inte, eftersom utskottsmötena är slutna. Då ett lagförslag sen kommer till första behandling i plenisalen, är det i praktiken färdigt "tuggat". Hur mycket man än talar i det skedet, så leder det alltså inte till förändringar, men nog till statistikförda talturer. Var och en ledamot har sitt eget sätt att jobba, och ansvarar i sista hand inför sina väljare. För mig är det viktiga att åstadkomma verkliga resultat.