Ärade herr talman! Rötterna till dagens diskussion ligger faktiskt i Tammerfors. Under Finlands första ordförandeskapsperiod för EU 1999 var temat för toppmötet i Tammerfors samarbetet i rätts- och inrikesfrågor. I Tammerfors kom man överens om att inom EU skapa en gemensam politik för asylfrågor, the spirit of Tampere. Den framtida gemensamma asylpolitiken i Europa skulle grunda sig på ett fullständigt iakttagande av Genèvekonventionen från 1951, den så kallade flyktingkonventionen.
I det första skedet skulle det skapas instrument som definierade en miniminivå. Det är ett av dessa instrument som ligger bakom dagens lagförslag. Det har inte varit någon lätt process för EU att komma överens om dessa miniminivådirektiv inom politikområdet asyl. Speciellt gäller detta direktivet om asylförfarandet men också det nu aktuella direktivet ändrades på flera punkter till det sämre.
Resultatet blev i bland en politisk kompromiss som sitter illa i ett instrument som ska definiera rättigheter. Ett exempel på en sådan politisk kompromiss är artikeln om subsidiärt skydd. FN:s flyktingkommissariat Unhcr har uppmanat att medlemsländer i EU att i implementeringen av direktivet upprätthålla de högre standarder medlemsländerna har jämfört med miniminivådirektivet. Unhcr har kritiserat artikeln om subsidiärt skydd för att vara restriktiv. Den är dock trots sina brister ett viktigt steg på väg mot en större harmonisering.
Det är viktigt att EU har en gemensam europeisk immigrationspolitik och en gemensam asylpolitik. Vi ska ha en effektiv gränsövervakning så att olika länder inte behöver ta ett större eller mindre ansvar än andra. Först när vi uppnått detta kan vi på riktigt tala om en Europeisk union. Vägen dit är förhoppningsvis inte alltför lång, men det viktigaste är att vägen dit inte kantas av försök att komma undan vårt ansvar på det internationella planet. Unhcr är den ledande organisationen när det gäller flyktingfrågor. Vi har all anledning att beakta deras synsätt och lägga det till grund för det fortsatta arbetet.
Orsaken till att vi behöver en harmonisering av asylfrågorna inom EU, svårigheterna att nå samförstånd mellan medlemsländerna om denna harmonisering och den diskussion som förts om den nu aktuella lagändringen är alla symptom på samma sak, the race to the bottom, och så får det inte vara. Det får inte bli en tävling mellan länderna i Europa om att erbjuda flyktingar och asylsökande det minsta möjliga. Det här leder till en tyst tävling mellan medlemsländerna i att försämra villkoren för asylsökanden. Harmoniseringen ska ha som mål att sätta stopp för detta.
Det som återstår av harmoniseringen av asylpolitiken är det andra skedet sådant som det definierades av Tammerforsprogrammet. I det andra skedet ska det skapas bindande regler som är gemensamma för alla. Enligt tidtabellen i Tammerforsprogrammet och det efterföljande Haagprogrammet är tidsgränsen för denna harmonisering 2010.
Herr talman! Vi vet av erfarenhet att samhällsansvaret utsätts för stora prövningar under svåra ekonomiska tider. Den ekonomiska världskris vi nu är inne i är inget undantag. Under den förra ekonomiska krisen sjönk biståndet i Finland med 62 procent och i Japan med 44 procent under deras kris. Låt oss därför vara eniga om att vi åtminstone på detta område ska ta vår del av världsansvaret.
Jag vill slutligen tacka minister Thors för sina insatser på ett område som visat sig vara långt ifrån lätt.
